Sarjas, Aive (redaktör): Juminda jubijäneksed. Meie küla lood

Från Estland anländer med posten ett paket som innehåller en bok: ”Juminda jubijäneksed. Meie küla lood” (redaktör Aive Sarjas, Juminda külaselts, det vill säga Juminda byalag, 2010).

De som skickar boken till mig är två av mina släktingar, Leida Urv och Liina Paadimeister. Jag har allt sedan mitt och min familjs besök i Tallinn och även i hembyn Juminda sommaren 1985 både träffat dem och haft kontakt med dem via post och telefon. Båda lever på en knapp pension, och jag är dem djupt tacksam för att de har offrat pengar på att skaffa ytterligare ett exemplar av den här boken och skickat den till mig. (Ytterligare en släkting, min kusin Karli Lambot, har bidragit med flera texter och mängder av bilder.)

Boken öppnar nämligen den värld för mig, som var min fram till dess att min familj 1944 – jag var sex år då – flydde. först till Finland, därefter till Sverige. I den här lilla byn på en udde ut mot Finska viken fanns mitt barndomshem, Tabani, och där bodde många släktingar både på min fars och på min mors sida. Den här byn återsåg jag alltså först 1985 och då och därefter – framför allt under den estniska frigörelseperioden – återkom jag alltså till det som var min barndoms trakter, återsåg vid det laget åldrade släktingar och mötte helt nya.

Juminda är en mycket gammal kustby, och boken tecknar åtminstone i korta drag dess historia. Redan när man läser familjenamnen i den – Vagiström (Fagerström), Krönkvist (Grönkvist), Jungkvist, Kalberg och andra – inser man att här måste ha funnits människor av svensk härkomst. Dock hörde inte den estniska nordkusten öster om Tallinn till Estlands svenskbygder, så förklaringen måste vara en annan. När Estland liksom Finland under tsartiden båda lydde under Ryssland, var förbindelserna över den här mycket smala Finska viken livliga; bland annat städslade de estniska fiskarna fiskardrängar från den finska sidan, där det ju bodde många finlandssvenskar. Och när sedan en epidemi reducerade kustbefolkningen på den estniska sidan, flyttade en del finlandssvenska familjer helt sonika över till den estniska sidan.

Också språket i den här delen av den estniska nordkusten, rannakeel (kust- eller strandspråket), har en del drag gemensamma med finskan. Den för estniskan speciella bokstaven õ, som ljudmässigt ligger mellan ö och o, används till exempel inte i min gamla kustdialekt, utan blir, följt av i, växelvis a eller o: riksestniskans kõik (allt, alla) blir i den här kustdialekten kaik, või (smör) blir voi. Den nämnda Liina Paadimeister, som under sitt yrkesverksamma liv var lärarinna, har i den här boken för övrigt upprättat en lång lista över ord, som är säregna för vår kustdialekt. Några av de ord som finns med i hennes lista ingår fortfarande som självklara i min egen estniska vokabulär, fastän jag senare genom läsning och umgänge har lärt mig riksestniska.

Men ännu mer berörd blir jag av de många bilderna och mänskliga berättelserna. På en helsidesbild finns till exempel mina farföräldrar Hinrik Kokk och Anna Kokk (född Kvelstein), farmor med min pappa Edgar i famen. Bakom och framför står fem syskon till min pappa.

Pappa finns för övrigt också på en fantastisk bild som går över ett helt uppslag och föreställer de flesta av byns ungdomar och barn vid byns jättelika gunga, den som djärva ynglingar brukade gunga så att den slog runt. Allra längst fram till höger ser man min pappa med mandolin. Bilden är tagen 1927, och eftersom han var född 1912 måsta han ha varit 15 år då.

Min mamma, Edla, finns inte med här eller på någon av de andra bilderna, men uppe i gungan tronar hennes bror Rudolf Sankmann, han som i krigets själva slutskede stupade på den estniska östfronten. Också till exempel min senare ingifte morbror Richard Urb och min kusin Kreete Lambot (senare gift Lindberg här i Sverige) finns bland de upp emot 40 på bilden.

Och på en av de allra första helsidesbilderna i boken möter jag tre nära släktingar med blombuketter i händerna, killen i mörk kostym med ljus fluga, tjejerna i ljusa långklänningar: Det är en bild från deras konfirmation 1943: Den nämnda Kreete och så mammas syskon Aliide och Artur Sankmann. Fast, som det framgår av bildtexten, benämnde man människior med gårdsnamn i stället för efternamn: De kallades alltså för Rätsepa Kreete, Siguri Artu och Siguri Aliide – fast hon kallades nog Roosi på den tiden. Nu är alla döda liksom också familjefadern på Siguri, min morfar Jaan Sankman, som också finns med på en bild i boken.

Morfars hus fick jag aldrig återse, när jag återvände till Juminda 1985. På tomten till Siguri, min mors föräldrahem, stod då en modern byggnad, ett semesterhem för anställda inom ett företag som hette Orto. Jag har varit inne där, men det huset väcker inga minnen, så inte heller den berättelse om huset som finns i den aktuella boken. Men en höst när jag var i Juminda gick jag runt i resterna av morfars och mormors trädgård och plockade med mig en påse äpplen, som jag gav till min mamma, medan hon fortfarande levde. Hon grät.

Jag har här av begripliga skäl mest uppehållit mig vid det i boken, som berör mig och min egen familj och släkt, men jag har förstås också med intresse läst berättelser av och om andra, som jag bara känner till namnet – märk att jag bara var sex år, när min familj lämnade Juminda.

Det ska nu inte tolkas så att det övriga inte berör mig. Jag tyckte till exempel det var mycket intressant att också få läsa en del om den sovjetestniska tiden.

För en mycket intressant berättelse står Põllu Endel, Pellu Endel på den lokala kustdialekten. Under den första sovjetockupationen 1941, när han efter en något våt fest haffades i Tallinn, greps han för huliganism och sändes österut. Det här var ju ändå ett ganska lindrigt brott, så jämfört med andra deporterade klarade han sig lindrigt och blev frisläppt med 50 rubel som kassa – vilka snart stals från honom. Hunger och desperation förde honom sen till Röda armén, som dock inte ville ha honom – först när man hade börjat träna en särskild estnisk bataljon, blev han antagen.

Det intressanta med det här är att hans enda motiv för att ansluta sig, förutom hungern, var hoppet om att därigenom komma tillbaka till Estland. Kommunist var han inte, och han äventyrade sitt liv genom en del oförsiktiga uttalanden. Efter det att Röda armén för andra gången hade intagit hela Estland, sändes han till Lettland där han sårades – över själva krigsslutet låg han på sjukhus.

När jag läser den här historien, tänker jag också på hur slumpen och krigets kaos i andra fall fick unga ester att i stället slåss på den tyska sidan – också bland dem fanns det sådana som inte hamnade där av ideologiska skäl.

Livet var inte så enkelt på den tiden.