Stridh, Kicki (text) & Eriksson, Eva (bild): Det hemska spökhuset

Barnbarnet Klara, fyra, gillar jättemycket bilderböcker med hemskheter i, nu senast Jonna Björnstjernas ”Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen” och, ännu mera, uppföljaren ”Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck”. Hon fick båda i julklapp av mig, och har till och med hunnit ta fru Skräck med sig till dagis för att dela med sig till kompisarna.

Här om dan fick jag från En bok för alla en likartad bok, Kicki Stidhs (text) och Eva Erikssons (bild) ”Det hemska spökhuset” (i originalutgåva 1992 på Gidlunds förlag, ny utgåva från EBFA 2009). Den ska jag läsa för Klara, när hon ganska snart kommer på besök hos morfar i Öregrund.

Eva Eriksson är en illustratör jag gillar – jag har följt henne allt sedan hon började illustrera bilder- och barnböcker. I den här boken påminner den lilla flickan, som är historiens huvudfigur, i sin rultighet lite om figurer som Bella och Max, men jag spårar också influenser från andra håll, kanske för att det här inte riktigt är Eva Erikssons vanliga gebit. Omslagets spökslott för omedelbart mina tankar till skräckmästaren Hans Arnold, medan åtminstone de mer godmodiga teckningarna av häxor och andra figurer har tycke av dansken Svend Otto S (där S står för Sørensen). Med detta menar jag absolut inte att det skulle vara epigoneri, snarare då att Eriksson har valt lite olika tecknarstilar för att inför den mycket unga publiken balansera läskigheterna en smula. Och hon har lyckats göra det, på sedvanligt begåvat sätt.

Författaren, Kicki Stridh, känner jag alls inte till förut, men hon har skrivit en rätt originell historia om det där hemska huset i skogen vår vilsegångna unga hjältinna kommer till. Huset är fullt av häxor och monster och lejon och troll och spöken, men den lilla flickan bemöter dem alla med sitt kolugna sätt och besegrar dem på det sättet. Häxornas gryta på ormar och spindlar och maskar avböjer hon att äta och beordrar i stället fram smörgåsar och mjölk. Det hemska monstret ber hon tvätta sig om fingrarna, eftersom de är så kletiga. Och eftersom hennes egna händer också har kletats ner av monstret, ber hon det rytande lejon som uppenbarar sig att slicka av hennes fingrar. Så där håller det på, och efter en god natts sömn i spökhuset går hon tillbaka ut i skogen och hittar strax sina föräldrar.

Jag tror nog att mitt fyraåriga barnbarn kommer att gilla det här, även alla de hemskheter som jag här har valt att hoppa över.