Leconte, Patrice: Flickan på bron
Den franske regissören Patrice Lecontes film ”Flickan på bron” (”La fille sur le pont”, 1999), med manus av Serge Frydman, är en road movie om två personers ömsesidiga beroende av varann.
De möts av en slump, även om han, Gabor (Daniel Auteuil), tycks ha varit med om situationen förr: En ung kvinna, Adèle (Vanessa Paradis), är i färd med att begå självmord genom att kasta sig ner i en flod från en bro. Han försöker tala henne till rätta, men när hon sen ändå kastar sig i vattnet, hoppar han efter och räddar henne.
Redan dess förinnan har vi sett henne i samtalsgrupp och vet att hon inte ser något värde med sitt liv. Så kanske känns det som en utmaning, när han – som visar sig vara knivkastare på varietéer – erbjuder henne att bli hans måltavla, ni vet en sån där som man inte ska träffa men nästan.
Det märkliga med den allians de ingår är att de skänker framgång åt varann: Han lyckas hålla varietépublikens (och även vårt, tittarnas) intresse vid liv; knivkastningskonsterna, ibland med smärre missöden, håller nerverna på helspänn. De gagepengar de får in låter han henne satsa vid roulettborden, och så länge de är sams och på samma våglängd, flerfaldigar hon pengarna.
Hon, kanske just på grund av sina tandgluggar mycket söt, får dock den ene mannen efter den andre på deras varietéväg österut längs Medelhavets kust att falla för henne, åtminstone för tillfället; hon skildras inte som nymfoman utan snarare som ett lättfallet offer utan fungerande försvarsmekanismer. Problemet är att bådas – knivkastarens och hans levande måls – gamla problem då kommer tillbaka med full kraft. Det hela formar sig till en mycket svart komedi, vars svärta ytterligare markeras av att filmen, med foto av Jean-Marie Dreujou, är gjord i svart-vitt.
Filmens slutsats är att kaoset i de här kaotiska personligheternas liv bara kan upphävas av att de lever det tillsammans.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^