Mann, Klaus i bearbetning av Zholdak, Andriy: Mefisto

När jag ser ”Mefisto” på Uppsala stadsteater, har jag ett handikapp: Jag är inte förtrogen med Klaus Manns original från 1936. Ändå förstår jag av texten i programhäftet, att pjäsens Hendrik Höfgen är ett polemiskt porträtt av en verklig teaterman, Gustaf Gründgen, tidigare socialist men under nazismens framgångsår i Tyskland allt mer en anpassling. När den urkrainske regissören Andriy Zholdak har dramatiserat Manns roman – han har även stått för regi och scenografi – har han valt att understryka det kluvna i Höfgens/Gründgens personlighet genom att helt enkelt dela honom i två, utmärkt spelade av Victor Trägårdh och Eli Ingvarsson.

Frågan är om publiken genomgående förstår det här greppet. Över huvud taget är både de agerande och handlingen i ”Mefisto” svåra att få grepp om. Flera av skådespelarna i ensemblen uppträder i flera roller, och Manns udd mot nazismen synliggörs inte alltid tydligt. Ministerpresidenten (spelad av Gustav Levin), i verkligheten Hermann Göring, har inga av nazismens insignier, och trettiotalets nazifierade Tyskland kan bara anas genom den musik som ibland tillfälligt tränger in på scenen när någon öppnar en viss dörr i dess fond. Fragmentariskt anar man vad avvikarna i detta bruna samhälle kan råka ut för: gamle vännen Otto Ulrich (Mathias Olsson), som Höfgen/Gründgen först räddar, sedan sviker, och den mörkhyade Juliette (Anna Thiam).

Problemet är att mycket av det här drunknar på scenen – där tar utanverket över, med dunder och brak.

Jag ska villigt erkänna att jag – mer än de recensenter jag har hunnit läsa – föll för det här utanverket – i något enstaka fall pladask, skulle man kunna säga, eftersom det stänkte rejält på oss som satt nära den bassäng som fanns till höger på scenen. Det här blev i många avseenden – fysiska övningar som tar andan ur de samtidigt skrikande skådespelarna, män som sitter med bar bak på en toalettring med potta under, kvinnor som exponerar det mesta av sin kropp, kukavsugning som slutar med munnen full av sperma, blodiga köttslamsor, ja ni kan inte ana allt vad man få se på Uppsala stadsteater – en kaskad av äckelmättade detaljer och halsbrytande händelser närmast i farstempo.

Somliga kommer att tycka att det här är provokativt, och jag talar nu inte nödvändigtvis om sexualmoralister. Dagen efter premiären träffade vi förre teaterchefen Finn Pulsen, som nyfiket frågade vad vi tyckte om den här uppsättningen, som han inte hade sett – men han berättade att han hade sett en uppsättning av Zholdak någon annan stans och då hade gått i pausen.

Själv tycket jag att det främsta problemet med allt det här påträngande utanverket är att det tar över föreställningen. Klaus Manns angelägna politiska budskap får man sen leta efter för att få syn på i all den här bråten.

* * *

Efter teaterpremiären hade vi beställt bord på restaurang Ai (Kärlek), som ligger i Amazing Thais gamla lokaler runt hörnet i Bredgränd – Amazing Thai har flyttat runt nästa hörn.

Som tur var fick vi var sin kopp grönt te att skölja ur munnen med efter den häftiga föreställningen på teatern. Vi beställde också in sake att drickas innan vi grep oss an med maten. Ai visade sig vara ett intressant tillskott till floran av japanska restauranger, redan eftersom där inte serveras sushi. Vi valde en pålitlig bekanting – biff Teriyaki, grillat nötkött serverat med ris, misosoppa och kimchisallad. Gott och klart prisvärt. Till maten drack vi australiskt rödvin.