Lööf, Jan: Jan Lööfs serier, Volym 3

Jan Lööfs (född 1934) samlade serier har nu hunnit till ”Jan Lööfs serier, Volym 3” (Kartago förlag, 2011). Oehört roligt är det att många sidor i inledningen ägnas åt Lööfs olika sidor som illustratör, filmmakare och serieskapare. De här fyrfärgsbilderna, ofta i stort format, belyser Lööfs storhet som bildmakare, som bland annat består i att han aldrig fuskar med detaljer.

Till exaktheten bidrar inte bara att bilderna – så även de Felix-avsnitt som åteges i den här volymen – innehåller figurer ur andras serier och böcker, alla omisskännligt igenkännliga: Pippi Långstrump, Fantomen, en ganska bedagad Tarzan, hans pojke benämnd Boy. På samma sätt vimlar det i Jan Lööfs bilder och serier av mycket porträttlika människor ur verkliga livet: Per Albin Hansson, Gustav V, Albert Einstein, Richard Nixon, Finn Zetterholm, Angela Davies. Lööf har ju fått en hel del kritik för att hans bok- och serievärld innehåller så få kvinnor, men jag tror att detta – på gott och ont – mest har att göra med att det han återskapar är en gammaldags pojkboksvärld av den typ alla i min och Lööfs ålder är uppvuxna med. Att Lööf själv har noterat kritiken märks, detta utan att han verbalt riktigt lyckas reda ut varför det är på det här sättet – en mycket roligare replik är då halvsidesteckningen i fyrfärg med sex spritt språngande nakna karlar plus en lika naken dam i en bastu. Damen är Gudrun Schyman.

I det sista av de tre Felix-avsnitten i det här albumet, ”Felix i Afrika”, har faktiskt den Angela Davies-liknande Angela en av de aktiva rollerna, ocn en historia som börjar som ett ganska konventionellt pojkboks- eller matinéfilmsäventyr får vart efter element som är typiska för det radikala sjuttiotalet: afrikanerna, och med dem även djur som apor och elefanter, gör uppror mot det vita kolonialväldet; med dem kämpar också Tarzans pojke Boy, som är förälskad i Angela. Ändå är det här Felix-äventyret liksom alla andra starkt präglat av det där som vi som är födda på 1930-talet läste i äventyrsböckerna och såg i matinéfilmerna om Tarzan. Över huvud taget är det fascinerande att se hur präglad av pojkböckernas och matinéfilmernas värld Jan Lööf är. Och han är helt medveten om vilka schabloner han arbetar med – även om han komplicerar sin framställning genom att låna också från litterära verk: Den vita elefanten Bobby Dick, som ska fångas, har ju till exempel sin förlaga i Herman Melvilles ”Moby Dick”.

Allra först ligger avsnittet ”Felix och meteoren”. I den invaderas jorden av rymdskepp, till synes navigerade av robotar, men robotarna härbärgerar humanoider som söker en ny värld som de kan leva i. Felix lyckas dock, efter många förvecklingar, få dem att ändra sig: han visar bokstavligen upp den miljöförstöring som präglar vår planet.

Och däremellan hittar vi den vindlande och komplicerade historien ”Felix och Cecilia”, ett gangsterdrama där fala skurkar försöker hitta och stjäla knivkastarmålet (på varieté) Cecilias farsarv, ett svärd av rent guld. Det här är en historia med många återvändsgrädner och spännande förvecklingar, och den blir inte sämre av att den – på sedvanligt Jan Lööfskt manér – innehåller detaljer som Stor-Klas som polis och ett raggargäng som positiva hjältar.

Kort sagt: Jan Lööfs ”Felix” är en serie att föra vidare till nya och nya generationer av serieläsare. Synd att Lööf inte fortsatte att tecknad den.