Wilson, Richard: Bruno

Primo Levi (1919-1987) tog juristexamen i Torino i Italien 1941; som man kan ana av hans efternamn var han inte bara italienare utan också jude. 1943 anslöt han sig till partisanerna men arresterades efter ett par månader, vilket ledde till att han tillsammans med mängder av andra judar deporterades till Auschwitch. Där hölls han som fånge från februari 1944 fram till dess att lägret befriades den 27 januari 1945.

Han var en av de få deporterade från Italien som lyckades – eller kanske hade turen att – överleva, och om sin egen lägervistelse och om allt annat som hände där har han skrivit en viktig ögonvittnesskildring, ”Är detta en människa?” (översättning Ingrid Börge, 1988, i italienskt original ”Se questo è un uomo”, 1947). Boken finns tillsammans med ”Fristen” (”La tregua”, 1963) tillgänglig i en samlad pocketvolym, utgiven av Bonniers 1998.

Jag har den här boken, men det som nu föranleder mig att skriva om det här är filmen ”Primo” från 2005, ursprungligen en engelsk teateruppsättning i regi av Richard Wilson. Adaptionen har gjorts av Anthony Sher, som också spelar Primo Levi.

Det här är en ytterst krävande roll, inte bara på grund av ämnets karaktär – Sher uppträder alldeles ensam handlingen igenom. Till att börja med blir man som tittare irriterad av att inga av de ohyggligheter som skildras visas i form av filmhandling och plågade människor; inte heller skådespelaren som föreställer Levi är klädd som då eller utmärglad som då. Men filmen vinner faktiskt i längden på sin återhållsamhet: en människa med inlevelse och moral lever sig lätt in i allt det som skildras bara med hjälp av ljus, minimalistiska detaljer och rörelser samt ansiktsuttryck.

Allt det som utmärkte Auschwitz finns ändå där: smutsen, kölden, de eländiga klädtrasorna och skorna, den ständiga hungern, sjukdomarna, utrensningarna där fångarna delades in i två grupper, den ena som fick arbeta vidare, den andra som hamnade i gaskamrarna. Levi konstaterar kallt att det här får de flesta av fångarna att tappa sin mänsklighet: den som kan sno åt sig något gör det för att överleva. Själv bildar han en pakt med en medfånge – den av dem som får något ätbart delar lika med den andre.

Det här bidrar till hans överlevnad, liksom att han hade turen att vara ingenjörsutbildad och därför så småningom togs ut att arbeta i ett labb tillhörigt IG Farben, ett jobb där det fanns en italienare som försåg honom med extra mat.

Just när Röda armén började bomba och steg för steg närmade sig lägret i början av 1945, var Levi sjuk och kom därför inte att fösad med i de fångkolonner som efter det att de hade lämnat lägret råkade illa ut. Till sin häpnad upptäckte de som var kvar plötsligt att vakttornen var obemannade och tyskarna borta, och de som fanns kvar i Auschwitz, bland dem alltså Levi, kunde börja söka mat, bland annat frusen potatis.

Och under en sådan räd ser de plötsligt fyra ryttare, ryska soldater till häst.

Och där tar historien, sådan den skildras i filmen, slut.