Taikon, Rosa

I går var Birgitta och jag på Nordiska museet, på vernissage. Den utställning som öppnades var en med silversmide av Rosa Taikon.

Många av de silversmycken som ställs ut – sammanlagt ett 70-tal – är oerhört vackra: filigransarbeten, silvertrådar i sinnrika mönster tillsammans med en eller flera silverkulor, granalier. Gå gärna dit och se utställningen i lugn och ro – jag skulle själv önska att jag hade fått se den i mindre trängsel och värme.

Den här utställningen drog nämligen en otroligt stor vernissagepublik. Och den hade inte kommit dit av en slump: jag noterade att väldigt många av damerna bar silversmycken, designade Rosa Taikon, som också överöstes av kramar och blombuketter. Själv känner jag henne inte, men jag kom under visningen i rent fysisk kontakt med henne: plötsligt grep denna intensiva kvinna tag i mig och talade direkt till mig.

Utställningen öppnades av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, och även hon utsattes för Rosa Taikons spontanitet: Rosa avbröt Lena flera gånger med inpass. Invigningsceremonin i museets stora hall inramades av en nära släkting till Rosa, Hans Caldaras och Roma hot band (sång, ståbas och gitarr) som vi bland annat fick höra i ett gammalt Django Reinhardt-nummer.

Rosa Taikon skulle inte vara Rosa Taikon, om hon inte, delvis assisterad av museets styresman Christina Mattsson, hade berättat om sitt liv, inte bara den långa vägen till konstnärskap utan också om den diskriminering romerna utsattes – delvis fortfarande utsätts – för. I vittnesbörden om det senare var hon klar och skarp. Men det var också intressant att få höra med vilken målmedvetenhet, förhållandevis sent i livet, hon satte sig före att lära sig det konsthantverk, som i hennes romska familj annars utövades av män. Det här konsthantverket har hon sen utvecklat till fulländning, inte bara genom att tillägna sig traditionell teknik utan genom att till den också lägga ett mycket personligt konstnärligt uttryck.

I den här inledningen harangerade Rosa Taikon också sin nu döda lillasyster Katarina Taikon, ännu mer känd som stridbar förkämpe för romernas rättigheter. Katarina har jag både träffat och publicerat i Aktuellt i politiken (s). Katizi-illustratören Björn Hedlund tecknade regelbundet för AiP, men det var inte han utan en av mina gamla kompisar från tiden i Libertas‘ redaktion, Mårten Andersson, som förmedlade kontakten med Katarina. Av henne publicerade jag både något avsnitt av Katizi och ett par artiklar om romskt liv, med fotoillustrationer av hennes man Björn Langhammer.

När vi hade sett utställningen och lämnat trängseln i utställningshallen, hade vi bara fått var sitt glas äppeljuice från Julita i oss och var rejält hungriga. Så vi gick till museets café och beställde var sin kalkonmacka och tog var sitt glas rött vin till. När vi just hade ätit klart (och museets stängningstid närmade sig), kom dess chef Christina Mattsson och satte sig med oss. Det är nu inte så konstigt, eftersom vi båda känner henne, särskilt då Birgitta som har varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse) under lång tid. Men även Christina och jag har gemensamma intressen: hon kan mycket om ett område, som jag har ägnat en del energi, den svenska visan. Om ni nu har uppstyltade föreställningar om museichefer, kan jag upplysa er om att Christina bland annat är medutgivare till ”Fula visboken” – läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

Nu skulle museet alltså strax stängas för kvällen, men Christina erbjöd oss generöst att dela taxi med henne till Centralen.

Och så kom vi då hem också, via Uppsala till Öregrund. Det blev sent, men det var det värt.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^