Brecht, Berolt & Weill, Kurt: Tolvskillingsoperan (Uppsala stadsteater)

Jag har sett Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” i några olika scenversioner, senast på Stockholms stadsteater – läs min utförliga recension, som också omfattar hela bakgrunden till pjäsen, ovan under Kulturspegeln, Teater.

Riktigt lika lysande är kanske inte Dennis Sandins (regi) nya uppsättning på Uppsala stadsteater, men den är ändå en på många sätt högst sevärd. Skådespelarna i de bärande rollerna – Robin Keller som Mackie Kniven, Göran Engman som Jonathan Jeremiah Peachum, Lolo Elwin som Cecilia Peachum, Mari Götesdotter som Polly Peachum, Åsa Forsblad Morisse som Jenny, Aksel Morisse som Tiger Brown – gör dock alla bra ifrån sig.

Brechts och Weills verk, som i sin tur bygger på John Gays ”Tiggarens opera”, är ju inte bara teater utan famför allt ett musikdramatiskt verk, vilket sätter skådespelarnas på Uppsala stadsteater sångliga förmåga på prov. Några av dem har sjungit tidigare och flertalet klarar sin uppgift bra. Särskilt bra, när det gäller sången, är Lolo Elwin som Celia Peachum. En ensam pianist, Sanna Hodell, står för ackompanjemanget och gör det med bravur – men visst både lät det och svängde mer i Stockholms stadsteaters uppsättning, där en grupp ur den svenska jazzeliten stod för musiken.

Brecht omarbetade sin ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”, med urpremiär 1928) flera gånger, bland annat för att skala av romantiska och sentimentala drag i handlingen och i stället synliggöra skillnaden mellan rollen och den skådespelare som kreerar den. Man kan väl inte säga att alla de agerande i uppsalaföreställningen lyckas balansera det känslomässiga utspelet med distans och ibland blir de många sångnumren lite av kabaréframträdanden, men åtminstone scenografin arbetar aktivt med Brechts verfremdungseffekt: textprojektionen i fonden annonserar i förväg vad vi härnäst kommer att se och moduler snarare än rum och möbler utgör den rekvisita, som de agerande, när de inte agerar, sittande på stolsrader på ömse sidor om scenen, använder sig av.

”Tolvskillingsoperan” är, med sin cyniska exponering av vad det kapitalistiska samhället gör med människorna, ju en i hög grad politisk pjäs. Uppsalaföreställningen synliggör kanske inte det politiska perspektivet maximalt, men visst går även det fram, till exempel genom replikerna ”Vad är en kofot mot en aktie?” och ”Vad är ett bankrån mot att starta en bank?”.

Sammanfattningsvis: Gå och se den här föreställningen. Mina små invändningar till trots är ”Tolvskillingsoperan” på Uppsala stadsteater väl värd att se.

* * *

Efter föreställningen åt Birgitta och jag, innan jag för min del skulle åka tillbaka till Öregrund, middag på China Garden på hörnet bredvid Stadsteatern. Vi åt anka Chezuan, som vanligt starkt och smakrikt anrättad.