Majakovskij, Vladimir

I Melodikrysset i P4 i morse spelades Nynningen med Vladimir Majakovsjis “För full hals” (svensk text och musik Bertil Goldberg). LPn, som jag tyckte var en höjdare, inte minst musikaliskt, kom ut 1973 och hette just “För full hals” (MNW 38 P) – den utgavs sen (1994) också som CD (MNWCD 38).

Här är texten:

FÖR FULL HALS
Svensk text och musik: Bertil Goldberg, 1973
Rysk originaltext: Vladimir Majakovskij

Mina skriverier är inte fjäsk eller smicker,
å inte fan vill jag skrämma upp tanter eller flicker,
nej, mina strofer är trupper som paraderar
å själv går jag framför fronten och inspekterar.

För full hals, för full hals…

Gjutna i bly, beredda att strida
i stram givakt står dikterna sida vid sida
vartenda ord skänker jag med varma händer
till er proletärer i alla länder.

För full hals, för full hals…

Vi slog upp varenda en av Marx´ alla böcker,
som man slår upp fönsterluckor,
men utan att läsa förstod vi ändå,
vad vi skulle bekämpa och vem vi skulle bånka och slå.

För full hals, för full hals…

Den som är fiende till arbetarklassen,
är, för alltid, också fiende till mig,
till den röda fanan drogs vi, i massor,
av dagar av hunger och år av slit.

För full hals, för full hals…

Dom belönas med stålar och popularitet,
för att föra ut sin förljugenhet,
men jag är ärligt talat inte ute efter klöver,
en nytvättad skjorta är allt vad jag behöver.

För full hals, för full hals…

Jag skiter i dom ädla statyerna i brons,
jag ger fullkommligt fan i marmorns slippriga konst,
det enda monument som passar vår tid,
är socialismen, härdad i strid.

För full hals, för full hals…

Bo Strömberg, som i motsats till mig kan ryska, påpekade, att texten till Bertil Goldbergs sång “För full hals” knappast kan betecknas som en översättning av Vladimir Majakovkijs dikt “För full hals”. Som jag skrev i mitt svar, förefaller Goldberg att snarare ha klippt, klistrat och skarvat. Teorin bekräftas också i mapptexten: “Sångtexterna är utsnitt ur längre dikter, flertalet hämtade ur tolkningar av Ulf Bergström och Gunnar Harding.” Det här hindrar inte, att Goldbergs text är fräck, uppkäftig och mycket sångbar. För sången står Totta Näslund.

Den längre version, som Goldberg har utgått ifrån, finns i Vladimir Majakovskij: “För full hals och andra dikter i översättning av Ulf Bergström och Gunnar Harding” (Wahlström & Widstrand, originalpocket, 1970):

FÖR FULL HALS

Ärade kamrater
som lever efter oss!
När ni rotar
i dagens
förtorkade skit
och studerar våra dagar genom tidens mörker
kommer ni kanske
också att hitta
det namn som var mitt.
Och då svarar
någon litteraturförståsigpåare
förskansad bakom murar av lärdom
mot alla frågegåpåare,
att visst fanns det en sån,
en poet vars blod var så hett
att han kallades “det pissljumma vattnets fiende
nummer ett”.
Vill professorn
ta av sig sin glasögonvelociped!
Jag ska själv berätta
om det där
ty jag var med.
Jag var en renhållningsarbetare
medlem av langarkedjan,
som mobiliserats
av revolutionen
och sänts till fronten
från den fjolliga tanten
Fru Poesis
välkrattade trädgårdsgångar
Sina små plantor så ömt hon satte
hjärta
smärta
slött
och blött.
“Kära blommor i rabatten
ack min Gud vad ni blommar sött.”
En del låter dikten sakta strila
en del
tar hela munnen full
och dräglar
som Mitrejkin pekoralisten
och Kudrejkin med sitt rimmade klister –
vem fan står ut med såna jäklar!
Finns det inget skydd mot eländet, nej
genom väggen hörs klirret igen:
“Trala-tralala, tjolahopp, tjolahej…”
En ringa ära
när det är bland såna rosor
statyer ska resas över min poesi
i parker
där man hostar upp tuberkulosen
bland horor, hallickar
och syfilis.
Också mig
står agitpropen
upp i halsen
även jag
skulle kunna
snickra hop romanser –
och bli populär
och få fickan upp av rubler.
Men jag
behärskade mig
och trampade mina egna sånger
på strupen.
Kamrater efterkommande,
hör upp,
här talar
agitatorn
själve överhögtalaren!
Jag överröstar
alla poetiska bäckar som skvalar
klampar in
i bibliotekens salar
med stora kliv
jag talar
som en levande människa talar
till en annan människa
fylld av liv.
Jag skall komma till er
i en fjärran kommunistisk tid
inte som
Jesenins heoriska poesionduleringar.
Min dikt skall bryta väg
genom seklers bergmassiv
komma till er
över huvudet på poeter och regeringar.
Min vers
skall komma till er
men inte romantiskt svamlande
som den poetiska lustan
som pilar iväg från Amors bågsträng
och inte som
det slitna myntet
till en myntsamlare,
eller som det omkringirrande ljuset
från slocknade stjärnor.
Min dikt
gräver sig mödosamt fram
genom sekler
förbi kraftfull
hård
och väsentlig
som en vattenledning
in i våra dagar
byggd för länge sedan
av romerska slavar.
I böcker
där gamla dikter ligger begravna
kan ni plötsligt finna
några skarpa spjutförsedda rader,
lyft dem
med aktning och vördnad
ur graven.
De är gamla
men fruktansvärt farliga vapen.
Jag är inte
van
att smickra;
och anstränger mig inte heller
att genera
någon ung pailjottlockig flicka.
Mina strofer är trupper
som paraderar.
Jag går framför fronten
och inspekterar.
Gjutna i bly
står mina dikter
beredda till strid
dessa modiga gynnare.
I stram givakt
sida vid sida
står rubrikernas
gapande gevärsmynningar.
Mina vapen
är av älskvärdaste slag
men beredda på
att anfalla med blodisande stridsrop,
och kvickhetens kavalleri
står med höjda rim
som vässade lansspetsar.
Och alla dessa trupper
jag beväpnat till tänderna
som i tjugo år
gått segrande fram
skänker jag er
proletärer i alla länder
med varma händer
vartenda band.
Den som är fiende
till arbetarklassen
är sedan århundraden
fiende till mig.
Till den röda fanan
drogs vi i massor
av hungerdagar
och vanvettigt slit.
Varenda volym
av Marx
slog vi upp
som man slår upp
fönsterluckorna
hemma
men utan att läsa
förstod vi snabbt
på vilken sida vi stod
och vilka som var våra vänner.
Det är inte Hegel
som lärde oss
vår dialektik
Den kom dånande
in i vår dikt
när borgarna flydde
för vårat kulregn
som vi en gång
hade flytt för deras.
Må ryktbara genier
släpas fram
i dystra likprocessioner
följda av änkor.
Min dikt skall dö
som en man i ledet
som alla namnlösa
framför borgarnas bastioner!
Jag spottar
på den blekfisiga marmorismen.
Vi är ju kamrater –
av samma folk –
och vårt enda monument
skall bli
den av striden härdade socialismen.
Efterkommande
kasta ut er metrev
i ett lexikon
och ur Lethes flod
ska ni fiska upp
resrer av ord
som “blockad”
“tbc”
och “prostitution”.
För er
som är friska och krya
har poeten
slickat upp tbc-loskor
med plakatens sträva tunga.
Med min långs svans av år
har jag blivit lik
en urtidsvidunderlig svansfossil.
Kamrat Liv
låt oss öka takten
låt oss gå igenom
resten av femårsplanen
med stora kliv.
Trots alla dikter
är jag pank som en lus
och jag har inte råd
med något flott möblemang
men förutom
en nytvättad blus
behöver jag
uppriktigt sagt
inte ett skvatt.
När jag i en ljusare framtid
stiger fram
inför Centrala Kontrollkommissionen
skall jag
högt över huvudet
på alla politiska fifflare
som mitt bosjevikiska partibevis
hålla
mina partitrogna Samlade Skrifter.

***

Några ordförklaringar:

Mitrejkin och Kudrejkin, två numera helt bortglömda poeter.

Agitprop var den dåtida ryska beteckningen för politisk agitationsdiktning.

***

En reviderad version (måste man väl kalla det, eftersom Gunnar Harding är en av utgivarna) finns i Vladimir Majakovskij: “Jag! Dikter i urval och tolkning av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt” (Wahlström & Widstrand, 1985, i pocket 1990), men det finns ju ingen anledning att återge den här, eftersom den är tillkommen efter det att Goldberg hade skrivit sin sångtext.

***

Med Vladimir Majakovskijs poesi kom jag först i kontakt 1958, när FiBs lyrikklubb gav ut urvalsvolymen “Ett moln i byxor”. Titeldikten hade översatts av Werner Aspenström, och övriga tolkare var Göran Lundström och Ola Palmaer. Volymen inleddes med dikten “Majakovskij” av Artur Lundkvist och av en essä om Majakovskij av Erwin Leiser.

Sen har jag skaffat mig fler böcker med tolkningar av Majakovskijs poesi, utöver de redan nämnda böckerna också Vladimir Majakovskij: “Ett moln i byxor” (Bakhåll, 2002, ny översättning av Bengt Samuelson) och Vladimir Majakovskij: “Om det där” (Bokomotiv, 1980, i tolkning och med efterord av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt). Dikter av Majakovskij finns vidare i “Rysk poesi” (FiBs lyrikklubb, 1972, i urval och tolkning av Bengt Jangfeldt och Björn Julén) samt i “Rysk dikt från Derzjavin till Brodsky” (Bonniers, 1989, i urval, tolkning, med inledande essäer och kommentarer av Hans Björkegren och Lars Erik Blomqvist).

***

Vladimir Majakovskij (1893-1930) föddes i en rysk familj i den georgiska staden Bagdadi. När fadern hade dött 1906, flyttade resten av familjen till Moskva.

Redan under skoltiden drogs han till det socialdemokratiska partiet – han engagerades bland annat av 1905 års resning – och sällade sig till partiets bolsjevikiska gren. I Moskva deltog han i det revolutionära arbetet: häktades 1908 men släpptes på grund av sin ungdom; 1909-1910 fick han dock sitta i tukthus.

Tidigt drogs han också till och började utöva revolutionär konst, teater och poesi i de italienska futuristernas efterföljd. En inspiratör var författaren David Burljuk, som han 1911 träffade på Skolan för måleri, arkitektur och skulptur och som drog honom i riktning också mot litteraturen. Sina första bevarade dikter skrev Majakovskij 1912.

Så här karaktäriserar Gunnar Harding hans poesi i sin och Ulf Bergströms “För full hals och andra dikter”:

Majakovskij “hyllade kraften, tekniken och maskinen och gick till storms mot det mesta i den etablerade konsten. Hans dikter är dynamiska, explosiva, fyllda av djärva bilder, chockerande ordsammanställningar, vitsar, talspråk, orena rim. Det brakar och knakar i fogarna, men det håller ihop i regel.”

Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt skriver i inledningen till “Jag!”:

“Tillsammans med några andra entusiastiska och begåvade poeter – Velimir Chlebnikov, Vasilij Kamenskij, Aleksej Krutjonych – började Majakovskiij 1912″ (i manifestet “En örfil åt den offentliga smaken”) “att propagera för den nya konsten, framtidens konst – futurismen. Kännetecknande för den ryska futurismen var nedrivandet av skrankorna mellan de olika konstarterna: de flesta både målade och skrev poesi i likhet med Majakovskij och Burljuk.

Futurismen revolutionerade poesin, formellt såväl som innehållsmässigt. Mot symbolisternas försök att skapa en musikaliskt harmonisk poesi ställde de brottet och disharmonin. Konsonanterna förklarades viktigare än vokalerna. Poesin måste stå i överensstämmelse med den nya tiden, med tempot i den moderna storstaden, med det unga seklets framtidstro och förhoppningar.”

1915 publicerade Majakovskij den ovan nämnda dikten “Ett moln i byxor”, ett verk med influenser från en av de ryska futuristernas inspiratörer, Filippo Tommaso Marinetti; “Ett moln i byxor” innebar ett stort genombrott.

Flertalet intellektuella hyllade den demokratiska februarirevolutionen 1917; bolsjevikrevolutionen i oktober samma år fick inte samma uppslutning. 1918 tog ändå Majakovskij och futuristerna ställning för den senare. Majakovskij hyllade Lenin och kommunismen och förstås den sovjetstat de skapade. 1921 publicerade han (utan författarnamn men ganska genomskinligt) revolutionsdikten “150.000.000 är författare till dessa rader”:

150.000.000 är författare till dessa rader.
Rimmen – en löpeld från kvarter till kvarter.
Rytmen – maskingevärsknatter.
150.000.000 vräker genom mina läppar
fram dessa ordkaskader.
Detta verk är tryckt på gatstenspapper
av en rotationspress av tusen fötter.

Lenin kallade futuristerna för “okynneskommunister” men begrep deras värde som agitatorer.

Efter Lenins död 1924 hårdnade också gradvis kulturklimatet. Från 1928 ändrade Stalin definitivt kurs på utvecklingen av sovjesamhället. Allt detta – den blodiga kollektiviseringen av böndernas jord, den hårdnande diktaturen, så småningom moskvarättegångarna – känner vi väl.

För Majakovskij blir det allt motigare, Premiären 1930 på hans pjäs “Bastubadet” möts med invändningar – den anses vara obegriplig för arbetarpubliken. Under uppläsningar möts han, utöver av fler anklagelser för obegriplighet, också av beskyllningar för demagogi och överdrifter. I proletärförfattarnas organisation RAPP mottas han “med kylig misstänksamhet” (Harding & Jangfeldt).

Havererade relationer till kvinnor bidrar till att göra honom deprimerad. Det långa förhållandet med den gifta Lili Brik – diktsviten “Om det där” (1922-1923) är tillägnad henne – tar slut. Och när han morgonen den 14 april 1930 förgäves har vädjat till skådespelerskan Veronika Polonskaja att avstå från repetitionerna och stanna hos honom, skjuter han sig.

Självmord på grund av olycklig kärlek således? Jo. Men man måste också ha den politiska situationen i minnet, liksom att “För full hals”, skriven december 1929-januari 1930, har formen av ett försvarstal inför framtiden (”Ärade kamrater i kommande sekler…”). Gunnar Harding avslutar sin inledning till boken “För full hals och andra dikter” så här:

“Med bitterhet fick han uppleva hur han förvägrades kommunistiskt partibevis i motsats till mängder av obetydliga förmågor. Det är utgångspunkten för hans sista stora dikt För full hals. Förföljd och bespottad av sina samtida vänder sig Majakovskij här direkt till framtidens människor i ett sista eruptivt försvarstal. Den 14 april 1930 skjuter han sig sedan i sin våning i Moskva.”

Låt oss illustrera detta med att åter citera slutet av dikten “För full hals”. För att få lite variation tar vi Gunnar Hardings och Bengt Jangfeldts version i “Jag!”:

När jag stiger fram
för en ljusare framtids
Centrala Kontrollkommission
ska jag
över hopen
av politiska fifflare
lyfta
som ett polsjevikiskt partikort
alla hundra banden
av mina
partitrogna Samlade Skrifter.

***

Resten av Nynningens LP, senare CD, förtjänar också några ord. “För full hals” är obestridligen skivans höjdarlåt. Mycket är hörvärt, somligt – till exempel “Se så tyst det är i världen” med sång av Lollo Englund och med Tomas Forssell på dulcimer – är riktigt bra. Annat – som “Neva” – popmusik under Nynningens normala klass. Rent textmässigt har jag invändningar mot “Bolsjevikernas parti”, där “partiets miljoner fingrar knyts till en enda krossande hand” – det var ju precis vad som hände under Stalin.

Och till detta var heller inte den av Majakovskij så beundrade Lenin utan skuld.