Olle Strandberg / Cirkus Cirkör: Undermän

En underman är den atletiskt byggde man som bär upp den vackra och viga dam som strålkastarljuset alltid är riktat på i parakrobatik. I Cirkus Cirkörs föreställning ”Undermän” – idé, regi och musik Olle Strandberg, just nu aktuell på Reginateatern i Uppsala – är dock de tre undermännen Andreas Tengblad, Mattias Andersson och Mattias Salmenaho utan sina kvinnliga partners. Med detta som underliggande tema genomför de en föreställning.

Detta gör de med enastående kroppsstyrka, vighet och precision.

Tyngdlyftningselementen är de som berör minst. Jag såg att några i publiken var framme vid scenen och försökte lyfta tyngderna, som för att kolla att de verkligen var så tunga – men det var de. Men annat, som de akrobatiska hoppen och balansakterna och lättheten i numren med en man roterande i en stor snurrande hjulring, var verkligen imponerande, och publiken jublade.

Imponerande är också att de här tre viga och muskulösa männen, förstärkta med Olle Strandberg, lyckas exekvera en myckenhet av musik, en musik som spänner över en vid båge från tango till rockmusik.

Musiken underströk, som bäst, både saknaden efter deras försvunna kvinnliga partners och den fysiska utlevelsen i de nummer de själva exekverade på scenen.

Jag har två invändningar mot den här föreställningen. Den första är att saknadstemat kanske inte går fram fullt ut – det blir en övervikt för de annars nog så skickliga cirkustricken. Den andra är att jag inte riktigt förstår poängen med att den inledande monologen görs på engelska – till och med presentatörerna på vanliga cirkusar brukar ju tala svenska, om än ibland med brytning.

Men det är inte menat som verkligt allvarliga invändningar. Liksom den övriga publiken var jag på det hela taget imponerad.

* * *

Föreställningen var bara någon timme lång, så Birgitta och jag hade beslutat oss för gå ut och äta middag efter den.

Men först var det en liten mottagning på Reginas övervåning med artisterna närvarande. Bland de övriga inbjudna fanns bland annat en dam jag kände igen, inte bara för att jag brukar höra henne i radions ”Odla med P1”. För nu ganska länge sedan, när jag för en gångs skull var ensam på konsert i Musikens hus eftersom Birgitta på grund av något annat värv inte kunde gå, fick jag i stället bredvid mig på Birgittas abonnemangsplats radiojournalisten Lena Redin, hon med ”Odla med P1″. Vi pratade då med varann: hon visste uppenbart vem jag var och berättade om den gången då hennes dotter hade frågat mig om något i ett elevriksdagsärende. Den här gången var det Lenas man som tog upp den gamla historien, men Lena och Birgitta, som aldrig har träffat varann förut, pratade ganska mycket om trädgård med varann.

Efter mottagningen gick jag och Birgitta alltså ut och åt middag. Vi hade från början tänkt gå till ett annat ställe, men chefen för Reginateatern Paul Kessel, som vi båda känner sen gammalt, rekommenderade oss ett ställe snett över gatan, Oasia på Drottninggatan 9 – han till och med knatade över gatan och hämtade meny åt oss. Så vi slog till och gick dit.

Oasia är en ganska stor restaurang, inrymd i det som förr i världen var Stadt, men till vår förvåning fann vi att vi kom att sitta tämligen ensamma i restaurangen; varför vet jag inte, men kanske kan det ha att göra med att centrum för Uppsalas krogliv har flyttats till trakten runt Musikens hus och Centralstationen. Nå, det gjorde inget, för det vi valde att äta var verkligen gott och vällagat: de sju dödssynderna, smakrika godbitar från jord, trädgård och hav.