Roberts, Alistair & Friends: Too Long In This Condition

Jag är en av dem som tog vägen över USA för att lära känna skotsk och annan brittisk folkmusik. I amerikanska sångböcker hittade jag först referenser till det som efter samlaren Francis James Child brukar kallas ”The Child Ballads”. 1882-1898 sammanställde han i ursprungligen tio band, senare sammanförda till fem, den sångskatt, som egentligen hette ”English and Scotish Ballads”. Men utvandrarna tog dem med också till USA, och även på de brittiska öarna förekommer de här sångerna i olika varianter både när det gäller musik och text; olika sångtitlar för i grunden samma ballad förekommer därmed också. Exakt hur gammal den ena eller den andra sången eller den ena eller den andra versionen är kan man inte alltid veta, men man kan ju dra en del slutsatser med ledning av de verkliga personer och händelser som ibland förekommer i texten.

När nu Alasdair Roberts & Friends har sjungit in ett antal av de här balladerna på CDn ”Too Long In This Condition” (Navigator/Drag City DC421, 2010), fäster jag mig dock mer vid sången och musiken. En del av det här materialet, till exempel ”The Golden Vanity” och ”Barbara Allen”, har jag tidigare hört även i amerikanska versioner, för övrigt utmärkta sådana, men Roberts gör ”Barbara Allen” betagande vackert, och hans ”The Golden Vanity” får en särskild lyster med hjälp av Emily Portmans concertina, Stevie Jones’ ståbas och piano och Shane Connollys trummor.

Över huvud taget påminner sättet att använda rytminstrument, till exempel i ”The Burning of Auschingdoun”, om sättet att bruka rytmsektionen i jazzmusik. Men vi talar här inte om uppjazzad folkmusik – i andra fall, till exempel ”Long Lankin”, åstadkommer Stevie Jones’ ståbas i stället en mycket njutbar samklang tillsammans med Alastair Caplins fiol.

Sången, inte bara Alasdair Roberts’ lead vocal, är också värd ett omnämnande. I flera nummer, till exempel den inledande ”The Demon Lover”, bidrar Emily Portman med ljuv stämsång, men Tom Crossleys backing vocals i den nämnda ”Long Lankin” och dubbelkörandet i ”The Two Sisters” – Portman plus Donald Lindsay – måste också nämnas.

Inget av det jag har nämnt gör våld på den traditionella, i flera fall mycket gamla musiken. I stället tror jag att Alistair Roberts & Friends kommer att bidra till att få ytterligare en ny generation av musikintresserade att älska de här skotska och andra balladerna.