Kjellin, Alf: Siska

När jag ser Alf Kjellins film ”Siska” (1962) i eftermiddags-TV, är det främst två saker jag slås av, dels att dess båda manusförfattare, Vilgot Sjöman och Ulla Isaksson, båda författare, Sjöman själv filmregissör och Isaksson manusförfattare till några av Ingmar Bergmans mest kända filmer, i dag verkar så lite kända, dels att filmen ger en så exakt skildring av stämningar och miljöer som fanns i det tidiga sextiotalet, starkt fångade genom Gunnar Fischers och Lasse Björnes foto.

Några av Sjömans filmer har i och för sig åter visats med anledning av Lena Nymans död, men vet yngre människor i dagens Sverige ens att han också var romanförfattare? Jag har själv recenserat böcker av honom i Aktuellt i politiken (s), i ett av tidskriftens julnummer också publicerat ett resereportage signerat Sjöman. Men jag mötte honom redan 1962, när den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, där jag då var mycket aktiv, anordnade en filmkväll med eftersittning med regissören i samband med att hans ”Älskarinnan” hade gått upp på bio.

Ulla Isaksson, en mycket intressant och skicklig författare, lästes av en stor publik och gavs ut i både pocket och några av tidens populära folkbokserier med inbundna böcker. Hennes förlag var KF-ägda Rabén & Sjögren, men likaledes KF-ägda Norstedts, dit R&S‘ vuxenutgivning fördes över, har aldrig visat något intresse för att återutge hennes böcker. (Samma förhållande har Norstedts till Sjöman, vars böcker förlaget på sin tid gav ut.)

Om ni av detta drar slutsatsen att ”Siska” är en stor film, ett måste från 1960-talet, tar ni fel. ”Siska” är intressant i flera avseenden, men som helhet är det inte någon riktigt lyckad film.

Jag har under de senaste åren sett om en del filmer ur den franska filmens nya våg under sent femtiotal och tidigt sextiotal, och jag slås nu, när jag ser ”Siska”, av att den har drag som påminner om den franska nya vågens. Den här filmen är också mycket bra som tidsdokument, till exempel i sättet att diskutera könsroller och att exponera sex och förhållanden på ett mycket mer amoralistiskt sätt än det som tidigare präglade spelfilmen; i ett både tidstypiskt och mycket belysande avsnitt i filmen, gör Tor Isedal en obehagligt bra rollprestation som läkaren Roland, kallad ”Jägaren”. Också diskussionen om könsroller, så starkt utmärkande för den tid då filmen kom till, finns med. Mycket tidstypisk är också att den manlige huvudrollsinnehavaren, Bo (Lars Ekborg), vill göra en insats i något u-land.

Men filmens story är med förlov sagt svår att följa, inte bara för att den gör hopp i tid och rum. Den gapar över lite för många delar, som sins emellan stretar åt olika håll: huvudpersonernas yrkeskarriärer (den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Siska, spelad av Harriet Andersson, som gör en mycket fin rollprestation, praktiserar i sin läkarutbildning till gynekolog på ett BB, men kan inte få in man och barn i sitt eget livspussel), en mors – modern spelas utmärkt av Gertrud Fridh – krampaktiga försök att styra sin sons liv och val av partner, epokens kaotiska försök att hitta hållbara relationsmönster i en tid av uppluckrad syn på tillfälligt sex och känslomässigt mer stabila former av samlevnad. På den senare frågan lämnar filmen egentligen inget svar; den slutar med ett ubrott, vars bakgrund är att Siska till slut väljer friheten – läs: ensamheten – framför tvåsamheten.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^