Chaplin, Charlie: Diktatorn

Jag har sett om en film som jag tidigare har sett många gånger, Charlie ChaplinsDiktatorn” (”The Great Dictator”, 1940). I Sverige kunde den för övrigt, efter nazityska påtryckningar, visas först 1945 – men Chaplin hade faktiskt problem med den också i USA, där han producerade den 1939-1940; den innehåller element som var nog så känsliga, åtminstone före USAs inträde i andra världskriget.

Filmen tar sin startpunkt i första världskriget, där Chaplin deltar som soldat med de märkliga uttryck detta tar sig. De här gagsen förtar faktiskt inte intrycket av inferno och galenskap. Mitt i detta helvete hjälper Chaplins soldat en flygare, som ska förmedla viktiga dokument, att undkomma, manövrerar också själv – trots att han inte behärskar flygning – delvis planet upp och ner – tills det störtar. De båda i planet överlever med knapp nöd, men Chaplins soldat förlorar minnet och blir intagen på sjukhus i 20 år.

Han vaknar till liv igen och återvänder till sin vid det här laget ganska dammiga frisersalong, där han bland annat på äkta chaplinskt maner utför rakning till tonerna av Brahms‘ ungerska dans nummer 5. Ganska snart inser han att livet har förändrats mycket för såna som han – han är nämligen jude och bor i Tomanien, ett lätt förklätt Nazityskland. Men när han försöker tvätta bort det ditmålade ordet JUDE från frisersalongens skyltfönster, blir han snart varse vad som då kan tänkas hända.

Judeförföljelserna i Nazityskland (filmens Tomania) skildras med en blandning av råhet (stormtrupper som slår och hänger judar) och av Chaplins speciella svarta humor. Den judiska enklav han bor i tillsammans med bland andra den unga och vackra Hannah (Paulette Goddard) och paret Jaeckel skildras med värme och ömhet. Det hot, i vågor, stormtruppernas framfart utgör mot den här idyllen dämpas ibland av det milda vansinne regissören och manusförfattaren Chaplin skildrar det med, och också det läger barberaren och hans skyddsling – jag återkommer strax till honom – hamnar i är, ska det visa sig, inte rymningssäkert. Men Chaplin måste också, på detta relativt tidiga stadium, ha hört rykten om sådant som var mycket värre. Om det finns det en kort sidoreplik med innebörden att de alla riskerar att hamna ”i rökrummet”.

Några av judarna, bland dem Hannah med hjälp av en gjutjärnsstekpanna, försvarar sig så gott de kan mot stormtruppernas övergrepp, men den som räddar judarna, åtminstone i det aktuella huset, är den tomanske officeren Schultz (Reginald Gardiner), som i den lille judiske barberaren (Chaplin) känner igen den meninge soldat som under det förra kriget räddade hans liv. Så stormtrupperna får order att backa och inte röra invånarna i huset.

Men det finns förstås andra, och mäktigare, män i Tomanien, med en helt annan mening om judarna. I det här stycket firar Chaplins – regissörens och manusförfattarens – fantasi triumfer.

Diktatorn, Adenoid (vilket betyder Polyp) Hynkel, gestaltas av Charlie Chaplin själv, till utseendet, om man bortser från uniformen, en kopia av den lille judiske barberaren. Diktatorn växlar mellan att diktera brev (som ständigt måste rivas eller kastas), sitta modell för ett porträtt respektive en byst (cirka 30 sekunder varje gång, innan det måste avbrytas för något viktigare), klinka på ett piano, ta emot uppfinnare som alla har uppfunnit genialiska skyddsdräkter och stridshjälpmedel (som i samtliga fall tar livet av dem själva) och så vidare. Däremellan rådgör han med sina främsta adjutanter, Garbitsch (= Sopor, med Goebbels som förebild, porträttlikt gestaltad av Henry Daniell) och Herring (Billy Gilbert), en sillskvader bestående av Himmler och Göring). En av höjdpunkterna i den här skildringen av nazismens galenskap är när Hynkel i sitt rum leker kast- och studslekar med en stor gasfylld ballong i form av en jordglob – tills den spricker med en smäll.

Ett av Hynkels predikament är att han har fått konkurrens med Bakteria (Italien) om det mellanliggande landet Osterlich (Österrike), dit för övrigt Hannah och paret Jaeckel har lyckats fly. Bakterias ledare Benzino Napaloni (Jack Oakie) och hans hustru (Grace Hayle) kommer därför på besök, Napaloni för att förhandla. Efter en ganska våldsam förhandling med inslag av pajkastning (bokstavligen) låtsas Hynkel gå med på att dra tillbaka sina trupper, men tanksen göms i stället i höstackar nära gränsen.

Där, i en roddbåt, kajkar också Hynkel omkring, tills han trillar i sjön och blir uppfiskad ur sjön av ett par soldater, som tror att de har fångat den från koncentrationslägret förrymde judiske barberaren.

Denne och Schultz har nämligen rymt från koncentrationslägret, och nu är de, iförda stulna uniformer, på väg mot den osterlichiska gränsen. Strax före den blir de upptäckta av de gömda tomanska trupperna, som tror att de nu leds av Hynkel i en invasion av grannlandet. Och så tågar den tomanska armén, anförd av den lille juden och Schultz, in i Osterlich, som de intar utan motstånd.

Judens och Schultz’ bluff håller så långt, att de får leda den stora segerparaden med åtföljande massmöte. Schultz uppmuntrar den ganska skraje lille juden att gå upp i talarstolen, vilket han gör på darrande ben. Och så håller han sitt livs tal, i början trevande, i avslutningen en flammande appell för fred, försoning och förståelse mellan olika grupper av människor.

Vilket ändar i att soldaterna och de församlade massorna jublar!

I en slutscen ser vi Hannah, som efter en räd in i hennes nya tillflyktsort trött och uppgiven ligger i gräset, resa sig och blicka mot solen.

Ett chaplinskt slut med för mycket idyll.

Men som helhet är ”Diktatorn” ett av de mest hårt slående slagen som har riktats mot trettitalets bruna diktaturer, detta kanske just på grund av sin mänsklighet och humor.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^