Svensk jazzhistoria, Vol 4, Swedish Jazz 1940-1942: Beredskapsswing

Jag har genom åren då och då köpt boxar ur serien Svensk jazzhistoria. Det har skett när andan har fallit på, och så småningom hade vi stora delar av den här utgivningen men inte alltihop. När Birgitta och jag förra året hade gemensam 70-årsfest, fick vi förstås en del CD som vi redan ägde, och då passade jag på att byta dem mot de boxar med musik ur den svenska jazzhistorien som vi saknade.

Här om kvällen satt vi på glasverandan och lyssnade på Vol 4 i serien, Swedish Jazz 1940-42, med titeln ”Beredskapsswing” (2 CD, Caprice CAP 22040, 1995).

När den här musiken gavs ut, 1940-1942, var vi båda för små för att intressera oss för jazzplattor; själv fanns jag dessutom fortfarande kvar i Estland. Men vi blev ivriga radiolyssnare under senare delen av 1940-talet och under 1950-talet, då den här musiken fortfarande i hög grad levde. Alice Babs, Tore Ehrling, Charles Redland. Sven Stiberg, Svenska hotkvintetten – alla är de välkända för oss. När vi växte upp, hörde vi regelbundet Thore Ehrling spela modern dansmusik, som det hette, på Skansen, vilket sändes i radio.

Under de nämnda krigsåren var jazzen ännu i vida kretsar inte särskilt väldsedd. Tonsättaren Kurt Atterberg sa till exempel, intervjuad i Orkester-Journalen: ”Även som blott och bart dansmusik är den sortens ‘jazz’, som går i den Armstrongska silvertrumpetstilen, alltså den stupida, tungomålstalande, vrålande jazzen, fullkomligt odräglig. Det verkligt onda med jazzen är emellertid de blekfåniga, mjäkiga, sentimentala, jamande, sliskiga refrängtexterna. Det vilar ett tungt ansvar över de anglosaxiska folken,” – märk udden! – ”som släppt lös denna kulturskymning över världen.”

Filmen ”Swing it, magistern” med Alice ”Babs” Nilsson hade premiär före jul 1940. Om den uttalade sig STIM-chefen Eric Westerberg i Filmjournalen: ”Flickorna som sjunger, låter som slynor. Alice Babs låter också som en slyna i radio. Fast radion kan man ju stänga av.”

”Slynan” Alice Babs sjöng ju senare gärna i kyrkor och var ett slag, vilket verkligen inte är min bag, aktiv i Moralisk Upprustning, MRA. Men då sjöng hon ungdomens upproriska musik, som de här herrarna och många med dem över huvud taget inte kunde ta till sig; hon sågs som en kulturfara. (I det tjocka texthäftet, som följer med den här boxen, finns också en intervju med Alice Babs, som indikerar, att hon i sina yngre år kanhända också var mer politiskt radikal än hon möjligen var senare: ”När 1 maj firades i Västervik med blåsorkester gick jag alltid så nära trumman som möjligt.” Sina första lärospån i branschen gjorde hon i arbetarrörelsemiljö: ”Pappa ackompanjerade artister som gästade Folkets Park och försökte få in mig som en liten del av programmet.”)

Som alla nymodigheter hade jazzen och dess dåtida dansvariant, swingmusiken, först slagit rot i de större städerna i Sverige. Beredskapen, massinkallelserna av unga män, ledde förstås till stora problem som att en eller flera ledande musiker i ett band plötsligt kunde inkallas för tjänstgöring i till exempel Värmland eller Norrbotten; till det kom under senare delen av kriget materialbrist (i fysisk mening) för skivproduktion. Men den hade också en intressant spridningseffekt. Grabbarna tog med sig sina instrument, hittade andra spelkunniga och spellystna där de hade hamnat ”någonstans i Sverige” och bildade nya band, som spelade på de danser där de inkallade killarna uppvaktade traktens tjejer. Andra turnerade som fältartister. Och så spreds jazzen över hela Sverige, blev det man alltså kallade modern dansmusik.

Den moderna dansmusiken hade för övrigt inte vattentäta skott mot den gamla dansmusiken. Inte bara så att man på dansbanorna blandade foxtrot med vals och ibland hambo – fråga mig; jag har uppevt det här; jag klarade vals men fasade för hambo. Lika intressant är det att instrument som användes för gammal dansmusik började användas också för att spela modern dansmusik. Emil Iwring spelade jazz på fiol, Erik Frank på dragspel, bara för att ta ett par mycket kända exempel.

De här båda CDna innehåller sammanlagt 50 spår, det ena roligare än det andra att lyssna på. Det rör sig genomgående om swingmusik med starkt markerad dansrytm, med vilket senare menas att musiker som Thore Jederby på bas ofta har en betydelsefull roll.

CDn öppnas starkt med Sven Arefeldt och Willard Ringstrans orkester i ”One Two Three Four” från 1940. Från samma år är till exempel Alice Babs med en blues, ”Diga Diga Do”, ”Avalon” (där Sven Jerring introducerar en ungdomlig grupp, The Juniors), Thore Ehrlings orkester med ”Roses of Picardy” och en helt underbar version av ”Farwell Blues” med Thore Jederbys septett.

Från 1941 härstammar ”How Do You Do, Mr Swing” med Alice Babs till Seymor Österwalls orkester, ”All of Me” med Thore Ehrlings Dixie Seven, ”Boogie Woogie” med Thore Jederby, ”Blues in C” med Hasse Kahn och Folke Eriksberg, ”Jam Session Blues” med George Vernon & co och ”Jag står i regnet” med Thore Ehrlings orkester.

Och som smakprov på hörvärda inspelningar från 1943 kan jag nämna ”Blue Lou” med Owe Kjells orkester, ”Friday the 13th” med Emil Iwrings kvintett, ”Monoton rytm” med Miff Görlings orkester och ”Wabash Blues” med Alice Babs till Erik Franks kvintett.

Detta alltså nämnt bara som smakprov. De här båda skivorna innehåller som sagt mycket mer värt att lyssna på.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^