Knallhatten

I den senaste sändningen från Seriebokklubben fanns en klassiker: Al Capps “Knallhatten – Det väschta odjur som nånsin levat” (övesättning Bengt Sahlberg, Stars & Strips / Epix, 1996).

Serien “Knallhatten” (i original “Li´l Abner”) skapades år 1934; tecknare var Al Capp (1909-1979).

I Sverige blev “Knallhatten” mest känd genom daglig publicering i Expressen (från och med 15 december 1946) – det var på den tiden då till och med kvällstidningar vågade publicera fortsättningsserier, en strip om dagen.

Knallhatten är sonen i familjen Yokum, en avkrokarnas avkrok någonstans i Appalacherna. Mamma Yokum, ständigt med en rykande pipa i munnen, är trots sin litenhet familjens överhuvud, Hon Som Bestämmer. Mot henne har pappa Yokum inte mycket att komma med. Sonen, Knallhatten, har en välbyggd kropp men ingen tankestyrka i paritet med muskelstyrkan.

Men han är snygg, och grannflickan Daisy Mae, en blondin à la Marilyn Monroe, försöker ständigt snärja honom till äktenskap. Fast han är inte särskilt företagsam, och det vill sig liksom aldrig.

“Knallhatten” tillhandahåller både äventyr och romantik – men också samhällskritik i populistisk tappning. Det senare manifesteras särskilt när Knallhatten, som i det här albumet (vars stippar gick i amerikanska dagstidningar 1945), hamnar i New York, en miljö som han, naiv som han är, inte behärskar. Al Capp har ett särskilt gott öga till kapitalister och överklass.

En central del av handlingen är en förväxlingskomedi à la Shakespeare (fast i mycket grövre, delvis bondkomisk form), där det evigt varandra missförstående kärleksparet Knallhatten och Daisy Mae får konkurrenter på var sitt håll.

Förväxlingskomedin avslutas så lyckligt det kan bli i “Knallhatten”: Daisy Maes konkurrent ger upp och säger, i Daisys närvaro, till Knallhatten:

– Du är den mest tilldragande tölp jag har sett, men jag drar mej ur bilden. Ni två är vanvettigt kära i varandra!

Varvid Knallhatten utbrister:

– Ä vi?

Äventyret, där han jagas av två tjänare till sultanen av Mittistan – de vill halshugga honom av ett mycket märkligt skäl – är inte dumt det heller.