Johnson, Eyvind: Romanen om Olof

Eyvind Johnson skrev 1934-1937 sin självbiogrfiska romanserie ”Romanen om Olof”: ”Nu var det 1914” (1934), ”Här har du ditt liv!” (1935), ”Se dig inte om!” (1936) och ”Slutspel i ungdomen” (1937). Under min gymnasietid i Sundsvall på 1950-talet fick vi läsa de två första delarna som ett led i att ta del av och kunna analysera ett antal av de bästa skönlitterära ungdomsskildringarna i svensk litteratur, men jag minns att jag, gripen och fascinerad, läste hela Eyvind Johnsons fyrabandsverk i ett svep. Jag läste mycket proletärlitteratur under den här perioden – jag var boksäljande FiB-ombud och hade samtidigt vaknat till insikten att jag var socialist – och fann Eyvind Johnsons böcker om Olof höra till de yppersta i den här genren. Samtidigt skärpte gymnasieläsningen min förmåga att kritiskt analysera litteratur. Bland annat minns jag hur vi med vår svensklärares hjälp tränade vår förmåga att analysera text, bland dem de drömartade insprängda ”sagorna” – till exempel den om lungsoten – i Johnsons annars realistiska text. Jag minns också fortfarande de sånger som återfinns i den här prosaberättelsen.

Johnson utvidgade sitt litterära register till helt andra ämnen än hans egen norrbottniska proletära ungdom och fick så småningom ett mycket välförtjänt – ja, även på grund av ”Romanen om Olof” – nobelpris i litteratur, delat med Harry Martinson. Johnson hör, liksom för övrigt Martinson, till de svenska författare jag verkligen har läst mycket av genom åren, och hans självbiografiska romanserie hör fortfarande till de böcker jag uppskattar allra mest.

När Jan Troell 1966 filmatiserade den här bokserien med Eddie Axberg som huvudpersonen Olof, fick filmen sin titel efter den andra delen, ”Här har du ditt liv”. ”Romanen om Olof” är sammantaget ett långt litterärt verk, och man kunde kanske ha befarat att det skulle bli svårt att ge det här verket full rättvisa, men Troell kom alla sådana farhågor på skam: Hans film är ett mästerverk, i sin genre fullt i klass med dess litterära underlag.

Jag har stor respekt för Troell som filmskapare, men jag har faktiskt ändå funderat över hur det kommer sig att han har lyckats så väl i just det här fallet. I grunden tror jag att det, utöver att även han har en stor professionell skicklighet, kan ha att göra med att han och Johnson är besläktade själar: Landskapet, både dess natur och de människor som befolkar denna natur, är besjälade av det slags magi som Troell har visat sig så bra på att fånga med kamerans hjälp, och hos båda – det kan i Troells fall räcka med en kort referens till ”Maria Larssons eviga ögonblick” – finns en dragning till en frihetlig socialism – till ungsocialism, anarkism, syndikalism.

Den första av boktitlarna i Johnsons självbiografiska serie, ”Nu var det 1914″, ger en nyckel till den tid han skildrar. Olof bor i fosterhem i Norrbotten; hans far har lungsot och är arbetsoförmögen, dör också. Olof är själv jämngammal med seklet, har fyllt 14 år, men senast i den åldern måste fattiga pojkar börja förvärvsarbeta för att inte ligga någon till last. Man förstår snart att Olof har en intellektuell kapacitet långt utöver det man väntar sig av en 14-åring med ringa skolgång, men för en som han gäller det att ta i rent fysiskt, ofta klara ett kroppsarbete som är så tungt att det överstiger ens fysiska förmåga.

Hans första jobb blir som timmerflottare. I det här avsnittet ser vi bland annat Allan Edwall i en minnesvärd roll som flottare och en ödesdiger olycka i samband med sprängningen av en timmerbröt i älven.

En dödsolycka – hans unge kamrat Oskar krossas under en trave timmer – sker också på det sågverk där han därnäst får jobb. Både det och hans gradvisa politiska uppvaknande – han hittar socialistisk litteratur att läsa och så småningom också att sprida – gör att han ger sig av.

Nu hamnar han i Boden och får jobb som affischör, karamellförsäljare med mera hos en biografdirektör (Gunnar Björnsrand). Här blir filmerna en del av hans livs universitet, och dessutom fortsätter han att umgås med och läsa, även sprida skrifter av ungsocialisterna och deras läromästare, vilket förstås till slut leder till en kollision och brytning med biografägaren. Han har under den här perioden också sitt livs första, tafatta romans – oerhört rart skildrad – med den likaledes unga och oerfarna Maria (Signe Stade).

Den som sedan lär honom åtskilligt mer om kärlekens mysterier är skjutbanedrottningen Olivia, suveränt spelad av Ulla Sjöblom, både äldre och mer bevandrad än Olof.

Han får nu också anställning vid järnvägen, där han är med om att organisera en strejk. Den blir dock ett stort misslyckande, och han får sparken.

Historien slutar 1918, med freden i första världskriget. Freden får också Olof att vilja se mer av den ännu vidare världen. Det är dags att ta avsked både av fostermodern och av den tidiga ungdomen. Europa väntar Olof, liksom en gång i världen också Eyvind Johnson.

Återgiven så här ter sig historien om Olof alltför torftig. Filmen lever, liksom boken, på mängder av ögonblicksbilder, detaljer och nyanser, som mättar den yttre handlingen med magi – Troell är en mästare på att åstadkomma detta. Till det kommer sång av Allan Edwall och Ulla Sjöblom, ”Internationalen” och ”Marseljäsen” och annan väl vald musik.

Göran O Erikssons omdöme i DN, att filmen präglas av intensitet och skönhet, är inga överord.