Schlöndorff, Volker: Blecktrumman

Günther Grass (född 1927 i Danzig) fick sitt genombrott som författare, även här i Sverige, med debutromanen ”Die Blecktrommel” (1959, i svensk översättning av Nils Holmberg ”Blecktrumman”, 1961). Redan med den grundlade han en nivå för sitt författarskap, som 1999 belönades med Nobelpriset i litteratur. Jag hade nöjet att, om än kort, möta honom i samband med prisutdelningen, bland annat efter hans framträdande i Svenska akademiens lokaler i Gamla stan.

Till det som, vid tiden för utgivningen av ”Blecktrumman”, utöver romanens kvaliteter bidrog till att attrahera unga svenska radikaler som jag var förstås hans engagemang för den tyska socialdemokratin och Willy Brandt personligen. Hans förhållande till SPD har senare växlat i intensitet, dock utan att han någonsin helt har brutit med partiet.

Grass visade sig ha haft erfarenheter från trettiotalet och krigsåren som han har underlåtit att redovisa. Bland annat visade han sig under kriget ha tjänstgjort inom Waffen-SS, och naturligtvis hade det varit till gagn för hans trovärdighet, om han från början hade redovisat hela sin personhistoria – märk att han bara var 17 år, när han lät sig värvas.

Annars är mitt intryck av hans författarskap, att han strävar efter att skildra verkligheten med alla dess komplicerade sidor.

Dock måste man tillägga att ”Blecktrumman” inte är en realistisk roman i traditionell mening, snarare då ett tydligt exempel på det som går under benämningen ”magisk realism”, där verkligheten skruvas upp med surrealistiska, magiska, absurda och/eller övernaturliga inslag.

Detta speglas också i filmatiseringen 1979 av ”Blecktrumman” (”Die Blecktrommel”), en fransk-tysk produktion med manus av Günther Grass och Jean-Claude Carrière och med Volker Schlöndorff som regissör. Romanens drag av att spränga realismens gränser understryks både av filmens färgsättning och av element, hämtade från Grass’ roman, framför allt dess märkliga startpunkt: Blott treårig får Oskar Metzerath (David Bennet) en trumma och stannar samtidigt i växten (i realismens värld efter ett fall i källartrappan); han vägrar helt enkelt att växa – men är samtidigt i den här ringa åldern utrustad med en fullvuxen och intelligent människas fulla kapacitet.

Genom Oskars ögon ser vi sedan Danzig, människorna, kriget. I det stycket är ”Blecktrumman” en fascinerande resa tillbaka i tiden. Oskar och hans smattrande trumpinnar fungerar här som protester mot det han ser och ogillar. Han äger också den märkliga förmågan att frambringa ljud som gör att allt av glas i hans omgivning flyger i bitar.

I ”Blecktrumman” finns ingenting tilldragande med nazisterna – Oskar ser den förljugenhet som präglar deras världsbild. Han ser också den förljugenhet som präglar de vuxnas förhållande till sex.

Sin magiska förmåga att påverka omgivningen med hjälp av sin trumma använder Oskar bland annat till att tvinga en nazistisk parad att marschera i valstakt.

Handlingen i övrigt, lång och med många olikartade inslag, avstår jag från att försöka återge.

Min läsning av romanförlagan ligger för långt tillbaka i tiden för att jag med någon framgång skulle kunna göra mer detaljerade jämförelser med filmen.

Men den senare står hur som helst stadigt på egna ben. 1979 fick den Guldpalmen i Cannes och 1980 en Oscar för bästa utländska film.