Rydberg, Lisa & Idenstam, Gunnar: Bach på svenska

Vänner har ofta en förmåga att se vad som går rakt in i hjärtat på en. Av min gamle arbetskamrat Leif Karlsson och hans hustru Ann-Mari Wohlin fick Birgitta och jag till exempel i 70-årspresent en CD, ”Bach på svenska” (Gazell Records GAFCD 1092, 2007), som vi har haft stor glädje av.

Någon betydelse för valet av present har det säkert också haft, att deras dotter, Sofia Karlsson, har spelat ihop med de båda musikanterna på skivan, Lisa Rydberg och Gunnar Idenstam, till exempel på ”Folkjul”, också utgiven 2007. Lisa spelar dessutom i det band som backar upp Sofia.

Men det som är så på pricken rätt med den här presentskivan är dess karaktär av musikaliska möten: Här har Johann Sebastian Bach (1685-1750) och traditionell svensk folkmusik fått korsbefrukta varann. Av detta har det blivit något mycket intressant och njutbart.

Får man göra så?

Enligt mitt sätt att se har Rydberg och Idenstam inte gjort våld på Bachs musik; snarare ger de den en ny och intressant dimension. Och hur Bachs musik lät i original vet vi strängt taget inte – efter hans död spelades han ett slag i mindre omfattning, och sättet att framföra hans verk är starkt präglat av 1800-talet.

Bachs musik känner vi som stark och klangrik, och det är förvånade hur ”äkta” och fyllig Lisa Rydberg och Gunnar Idenstam får den att låta med hjälp av blott sina två instrument, barockfiol respektive tramporgel. Originalsättningarna är de därmed tvungna att sätta sig över. Det är klart att det blir extremt få instrument, och dessutom bryter de mot de anvisningar som ibland finns i själva titeln. Men tro mig: ”Gavotte ur Fransk svit för cembalo” blir mycket hörvärd också helt utan cembalo. Fast det hindrar inte, att ”Allegro assai (sats III) ur Violinkonsert i E-dur” blir mycket vacker, när huvudinstrumentet faktiskt får vara fiol.

Organisterna på Bachs tid spelade ingalunda bara i kyrkor och vid konserter – de spelade också på bröllop och fester. Just tramporgeln var dock inte ens uppfunnen på Bachs tid – senare blev den ett bärande instrument i den svenska folkmusiken.

Men det finns också rent musikaliska bryggor mellan Bachs musik och den svenska folkmusiken. Jag tänker på både sådant som ornamenteringen i båda slagen av musik och det faktum att inte bara folkmusiken utan också Bachs musik använder sig av dansmelodier, i Bachs fall till exempel menuetter och gavotter.

Den inledande ”Menuett ur Partita för violin i E-dur” har de båda spelmännen tillfört en sorgsen ton, som förefaller hämtad från svensk folkmusik.

Alltså passar det förbluffande väl in att de strax därpå, i skivans första svit om fyra låtar, har lagt in också ett stycke svensk folkmusik, ”Ombyggnaden” av Pers Erik Olsson.

På det här sättet, i sviter med både Bach och svensk folkton, bygger de båda spelmännen vidare: stycken av Bach blandas med till exempel polskor av Timas Hans Hansson och Börjes Olle Samuelsson. I det senare fallet blir polskan märkligt bachlik genom en nedväxling av tempot.

Och vad skulle Bach ha tyckt om det här?

Det kan man ju inte veta, men efter en stunds tillvänjning så borde han ha lärt sig att uppskatta sådant som Rydbergs och Idenstams version av hans ”Badinerie ur Orkestersvit i h-moll”.

Vad jag själv tycker om det här experimentet har väl redan framgått.