Janson, Tore: Språkens historia

Tore Jansons ”Språkens historia” (Norstedts, 2010) med underrubriken ”En upptäcktsresa i tid och rum” är en lärd och dessutom lättläst – en bravad i sammanhanget redan det – bok. Janson skriver om så vitt skilda språkgrupper som kinesiska, bantuspråk och indoeuropeiska språk, naturligtvis ändå med viss tyngdpunkt på europeiska språk som grekiska, latin (med dess olika romanska avläggare), engelska och svenska.

Han har god blick för varför språk, talade över ganska stora områden, ändå tenderar att bli mer enhetliga (och samtidigt förenklas), och när det gäller tendensen att mycket små språk, särskilt sådana som inte har stöd av skolundervisning och egen litteratur, tenderar att försvinna, är det heller inte svårt att följa honom.

Janson spekulerar ogärna, och jag antar att det är därför han undviker att spekulera om de språk som till exempel de indoeuropeiska språken slukade – vi saknar ju också skriftliga vittnesbörd om deras mer exakta karaktär. Likväl finns det i Europa språk som i väsentliga avseenden är annorlunda än de dominerande indoeuropeiska språken – kanske har baskiskans och de finsk-ugriska språkens avvikande karaktär i själva verket bidragit till att dessa språk fortfarande talas och tycks relativt ohotade i de områden där de är officiella nationalspråk.

En invändning jag har mot den i och för sig intressanta utveckling Janson målar upp är att den är så mainstream. Det finns ju exempel på att relativt små språk mycket väl lyckas hävda sig och fortleva, förutsatt att detta underbyggs av en medveten språkpolitik. Isländskan, ett ganska litet språk, har ju bevarats, till och med i en i vissa avseenden ålderdomlig form, genom att man jämfört med övriga Norden har slagit vakt om forntida böjningsformer och dessutom har nyskapat ord ur gamla isländska ordstammar i stället för att använda (ibland språkligt lätt förvanskade) låneord. Mitt ursprungliga modersmål, estniskan, har i och för sig förändrats mer än isländskan, men när det gäller lånord, tillämpas en språkpolitik som liknar den isländska. Under sovjettiden lånade esterna ofta in ord för nya saker och fenomen ur den närbesläktade finskan i stället för från ryskan, imperiespråket i den stat som hade slukat lilla Estland. Och vad jag vet gör esterna i betydande utsträckning som islänningarna när det gäller nya ord: man skapar nya ord vars rötter går tillbaka till estniskan. Ibland ersätts till och med lånord av sådana här nykonstruktioner.

Jag känner stor sympati för det här förhållningssättet.

Jag tror nämligen att språk, bland mycket annat, också bär med sig erfarenheter, förhållningssätt och annat liknande. Och jag tycker att det här är olikheter som berikar världen.