Gärdenfors, Simon: Simons 120 dagar

Jag har länge läst serier av Simon Gärdenfors, främst i Galago, också följt honom som (tidigare) redaktör för serietidningen Ernie. Trots ett ganska brett musikintresse är jag däremot inte bekant med hiphopduon Las Palmas, som han ingår i.

Hans tecknarstil har, eftersom han arbetar med kontrastverkan mellan svart och vitt, en viss men ytlig likhet med Marjane Satrapis. Men där Satrapi är konstnärligt uttrycksfull är Gärdenfors i stället övertydlig, ja rent av plump.

Hans seriepocket ”Simons 120 dagar” (Galago/Ordfront, 2008) är komponerad efter en ganska originell idé: Mellan 1 mars och 28 juni 2007 genomförde Gärdenfors ett projekt där han åkte runt i Sverige i 120 dagar och övernattade hos kända och okända människor. De personer han besökte fick han kontakt med via sin hemsida, där han berättade om sin tänkta serieresa genom Sverige – de som ville erbjuda honom kost och logi (max två nätter var) kunde helt enkelt anmäla sig. Den serietecknade versionen av resan kom sen ut i april 2008.

Trots att det rör sig om en ganska tjock pocketvolym, förstår man, att handlingen inte kan täcka besöken hos alla han hann besöka. Dessa finns visserligen presenterade längst bak i boken, men i serien har han – vilket förefaller välbetänkt – koncentrerat sig på ett mindre antal besök med åtföljande förvecklingar.

Mycket av det han företar sig känner jag moralisk tvekan inför; till hans försvar – boken är ju uttalat självbiografisk – kan man möjligen anföra att han utan förskönande omskrivningar skildrar sina egna tillkortakommanden. Han överger sålunda inte bara en gryende kärlek för att genomföra sitt projekt utan kalkylerar uppebart också med sex när tillfällen till detta erbjuder sig – och de kommer.

Det här vore lättare att ta till sig, om serien hade presenterats som ren fiction, inte som nu reality.

Det här kan jag ändå bära. Men på en annan punkt går Gärdenfors långt över gränsen för vad jag med mina värderingar kan acceptera: Det knarkas friskt i boken, och Gärdenfors tycks inte vara främmande för någon av de droger som bjuds.

Det kan jag inte bära.