Hellsing, Lennart & Ströyer, Poul: Den krångliga kråkan

Jag har en ständig lust att läsa barn- och ungdomsböcker – ni kan ju själva kolla under Kulturspegeln, Barnkultur.

I många fall har jag, i generationssteg, återvänt till samma böcker: Först läste jag dem själv under skoltiden. Sen läste jag dem för mina barn när de var små; då tillkom dessutom många nya författare och titlar, detta eftersom jag samtidigt var barnboksrecensent. I dag läser jag dem för barnbarnen.

Vårt stora bestånd av barn- och ungdomsböcker följde med barnen, ägarna, när de flyttade hemifrån – är därmed också tillgängligt för barnbarnen. Och till dem köper jag ofta nyutkomna böcker (gärna även återutgivna klassiker som de inte redan har) i födelsedagspresent och julklapp.

Men jag har under senare år också köpt många av de bästa barn- och ungdomsböckerna, den här gången för att fylla de luckor i vårt bibliotek som uppstod när ungarna och deras böcker flyttade ut. Naturligtvis brukar jag de här böckerna också för att läsa för Viggo och Klara, när de hälsar på och ibland stannar över natten – men jag tillstår helt öppet, att de primärt är införskaffade för morfars egen skull.

En av de barnboksförfattare, vars böcker jag systematiskt har återanskaffat, är Lennart Hellsing. Han var en gång i världen en av dem som gjorde KF-ägda Rabén & Sjögren till Sveriges utan konkurrens ledande kvalitetsförlag för barn och unga. Med sina kluriga verser, ofta besläktade med tidens modernistiska poesi, och med sina fantasieggande historier med många oväntade och absurdistiska inslag har han få om ens några konkurrenter.

På 71-årsdagen gav mig sålunda min hustru hans ”Den krångliga kråkan”, illustrerad av parhästen under många år Poul Ströyer. Den finns återutgiven av Rabén & Sjögren 2008, men originalet kom ut på samma förlag redan 1953.

Av tidens tand märks föga. Man hittar för all del en verbform som ”bliva” – men jag tror att dagens ungar omedelbart begriper vad som menas, eftersom ”bliva” är så likt dagens ”bli” – dessutom är det lätt att snabbt lära sig det som har formen av bunden och starkt rytmisk vers.

Bokens kråkor är egentligen sju: kråkmor, kråkfar, fyra kråksystrar och en kråkbror. Men det är kråkbrorsans många äventyr som bär upp handlingen i den här boken. Han blir fångad och, helt i enlighet med sagans egen logik, satt att utföra olika sysslor – som han förstås gravt (och nog medvetet) misslyckas med. Likt prästens lilla kråka ska han också ut och åka, men här är det han som spänns för vagnen. Lägg märke till anspelningen: ”Sen for han iväg i galopp genom riket / slank hit och slank dit och slank ner i diket.”

När vår kråka sedan inte visar sig duga heller som bagare, skickas han helt sonika tillbaka hem till skogen, där han får berätta för de andra kråkorna, vad han har varit med om. Och så slutar det lyckligt:

”De bodde i skogen på Kråkmåla hed
sju lyckliga kråkor i var sitt träd.”

Men innan morfar kan lägga ifrån sig boken, är han ju tvungen att läsa också de avslutande raderna:

”Nu när du hunnit till slutet, min vän
så kan du börja från början igen.”

Så det blir väl att läsa den minst en gång till.