Green, Adolph & Camden, Betty: Singin’ In the Rain

Birgitta hade, när dottern Anna hade lunginflammation före jul, kommit överens med Annas döttrar Sara, Amanda och Ella om att de skulle stå för julstädningen, och när tjejerna faktiskt gjorde jobbet med den äran, bjöd hon dem och deras mamma (och även mig) på ”Singin’ in the Rain” på Oscars. Till bilden hör att tjejerna aldrig har varit på musikal förut, inte heller förstås på Oscars.

”Singin’ in the Rain” är intressant på flera sätt. Den är, trots att den är en av tidernas bästa musik- och dansfilmer, inte en film, byggd på en musikal, utan en originalfilm (regi Stanley Donen och Gene Kelly, 1952). Filmen, som jag själv förstås också har på video, innehåller bland annat några fullkomligt suveräna dansnummer; huvudrollerna spelas, dansas och sjungs av Gene Kelly, Donald O’Connor och Debbie Reynolds.

Producenten, Arthur Freed, och kompositören Nacio Herb Brown snodde ihop en bunt mycket smittsamma sånger, egna och andras, ur tidigare musikfilmer från MGM. Titelmelodin ”Singin’ in the Rain” hämtades till exempel från ”Hollywood Revue of 1929” (1929) och ”Good Morning” – i Sverige känd som signaturmelodin för Sigge Fürsts radiosuccé ”Frukostklubben” – från ”Babes in Arms” (1939). Av allt detta blev en fantastisk mix.

Av denna succéfilm (manus Adolph Green och Betty Camden) har det senare blivit också en musikal, i det här fallet översatt och bearbetad av regissören Bo Hermansson, i fallet sångtexterna av Bosse Carlgren. Huvudrollerna spelas, sjungs och dansas på Oscars av Rennie Mirro (Don Lockwood), Carl Dyall (Cosmo Brown) och Hanna Lindblad (Kathy Selden) samt, inte att förglömma, Sissela Kyle som Linda Lamont.

Linda Lamont är den svårt självfixerade stumfilmsstjärnan, som har en alldeles förfärlig röst – vilket ju inte gör något så länge det är stumfilm. Men poängen i den här filmen och musikalen är just att ljudfilmen kommer. Hon räddas genom dubbning, till att börja med utan sin egen vilja, av den unga Kathy Selden. Av att Don Lockwood faller för Kathy och ratar Linda Lamont blir det ett mycket roligt triangeldrama.

Ur oscarsföreställningen vill jag på plussidan, utöver Sissela Kyles gestaltning av Linda Lamont, också nämna framför allt Carl Dyalls dansnummer.

Minus finns det nästan inga; dock tycker jag att orkesterljudet är påskruvat för högt.

Vi avslutade teaterkvällen med middag på japansk restaurang.