Östlundh, Håkan: Blot
Jag har tidigare skrivit om Håkan Östlundhs böcker om visbypolisen Fredrik Broman – se Kulturspegeln, Deckare.
Nu återkommer Östlundh med fjärde delen i serien, ”Blot” (Ordfront, 2008).
I den spelar Fredrik Broman under en stor del av handlingen inte någon huvudroll, men eftersom han då och då, försänkt i djup koma eller ett närbesläktat tillstånd, dyker upp i bilder från sjukhuset, anar man, att hans roll mot slutet av boken kommer att bli dramatiskt avgörande.
Märkligt nog förtar detta inte spänningen. Däremot tar det en stund av läsning, innan den riktiga deckarspänningen infinner sig, men när Östlundh har hunnit lägga alla bitarna på plats, är man fast.
Östlundhs berättarteknik är lite säregen: Han förflyttar, i egenskap av allvetande författare, fokus från den ena personen till den andra, poliser så väl som de personer som är föremål för polisens intresse.
Men det här betyder inte att han berättar mer än nödvändigt: Handlingen rör sig framåt (och ibland bakåt) i ett slags litterär collageteknik, men Östlundh ser till, att den som för tillfället är huvudperson inte avslöjar mer än nödvändigt. Till exempel möter vi på ett relativt tidigt stadium en mördare utan att detta avslöjas; det ligger ju i spänningsförfattarens intresse att i det längsta hålla flera möjligheter öppna – och därmed hålla läsarens intresse uppe.
Gradvis blottlägger Östlundh, skickligt, de spänningar och handlingar som leder till den mångförgrenade katastrof som drabbar familjen Traneus. Möjligen tycker jag att Östlundh ytterligare kunde ha fördjupat de psykolgiska utlösningsmekanismer som obönhörligt leder till katastrofen. Men under avgörande moment i handlingen – ett exempel är grisarnas likfynd – är boken samtidigt utstuderat komponerad.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^