Poe, Edgar Allan

Amerikanen Edgar Allan Poe (1809-1849) hann, trots sin korta livslängd, sätta bestående avtryck på världslitteraturen, detta både som novellist och poet.

I min bokhylla har jag tidigare två antologier med hans korta berättelser, båda betecknande nog med titeln ”Sällsamma historier”: dels en från Rabén & Sjögrens pocketserie Tema (1969, förord Alfred Hitchcock, översättning Bertel Gripenberg, tidigare utgiven på Holger Schildts förlag, 1923), dels en från Bra Böcker (1976, urval och förord Tage la Cour, översättning Bertel Gripenberg samt Birgit och Mårten Edlund). Ytterligare en berättelse, ”Guldbaggen” (som för övrigt ingår även i de båda nämnda antologierna) har jag i en utgåva från Fabel förlag (1995) i översättning och med förord av Christina Westman. Poes sjöroman från 1838, ”Arthur Gordon Pyms äventyr” (översättning E R Gummerus, 1946, Almqvist & Wiksell/Gebers förlag) har jag i en pocketutgåva från Gebers, 1965.

Flertalet av de här förlagen – Rabén & Sjögren, Fabel och Gebers – ingår numera i KF-ägda P A Norstedt & söner, men när det nu har utkommit en ny Poe-antologi, ska man för den skull inte tro, att det är detta förlag, som har gett ut den. Nej, det är lilla alerta Bakhåll i Lund som har gett ut ”Ett fat amontillado” (2007, översättning Måns Winberg, efterord Peter Glas).

Översättningarna är således nya, men novellerna ingick i två fall i båda de ovan nämnda antologierna, i ytterligare två fall i en av dem. Dessutom ingår i det här nya urvalet Poes mest berömda dikt ”Korpen” (”The Raven”, 1845), som jag också tidigare har läst och säkert har i någon antologi, som befinner sig i bokhyllorna hemma i Uppsala; jag befinner mig i skrivande stund i Öregrund – samt även Poes essä ”Kompositionens filosofi”, som har just ”Korpen” som arbetsexempel.

Poe har haft stort inflytande över två delvis besläktade litterära genrer.

Dels var han en av dem som skapade den moderna deckargenren. Hans detektiv heter Auguste Dupin och förekommer till exempel i ”Morden på Rue Morgue” (1841). (Mystery Writers of America delar sedan 1954 ut priset Edgar till minne av Poe.) Den delen av hans författarskap finns inte representerad i ”Ett fat amontillado”.

I stället hör bidragen i den hemma i den skräckromantiska eller gotiska litteraturgenre, där Poe också har inspirerat mängder av senare författare. Den utgör huvudfåran i det aktuella urvalet.

I titelnovellen ”Ett fat amontillado” (1846) tar huvudpersonen, Montresor, en djävulsk hämnd på sin förmente fiende Fortunato. Det sker i en utstuderat kalla-kårar-skapande underjordisk miljö, som rymmer både vinkällare och katakomber.

”Det skvallrande hjärtat” (1843) arbetar med ett motsatspar: en person som uppenbart är skvatt galen men som genom att berätta om den vaksamma rationalitet med vilket han genomför sitt mord försöker få oss att tro att han inte är det. Men till slut tar skräcken ett hårt tag i hans hjärta och det inbillade dunket (högre och högre) från den mördades hjärta får honom att bekänna för polisen.

”Levande begravd” (1844) är ett ypperligt exempel på Poes skräckromantiska sida. Här utnyttjar författaren att många av oss som läser har haft den där panikångesten för att bli just levande begravda.

I ”William Wilson” (1839) leker Poe med tanken att människor kan ha kluvna identiteter. (Robert Louis Stevensons ”Dr Jekyll och Mr Hyde” är en variant av det här temat.)

”Korpen” (1845) är en dikt men befinner sig stämningsmässigt genom sitt tema (död, saknad, natt, budskap från andra sidan graven med en korp som förmedlare) mycket nära Poes skräckromantiska noveller: Diktens huvudperson sitter ensam i nattens mörker och sörjer sin döda älskade, när det plötsligt knackar på rutan. När han för andra gången öppnar flyger en korp in. Och korpen kan tala – ett enda ord, ”nevermore”.

På den sörjande mannens frågor, av Poe skickligt arrangerade så att korpens ständigt upprepade svar, ”nevermore”, på svenska ”aldrig mer”, känns allt hemskare. (Den engelska originaltexten och den svenska översättningen publiceras parallellt, vilket nog är klokt med tanke på att den senare på några ställen känns knaggligare än de för övrigt utmärkta novellöversättningarna. Men det här är en svår översättningsgenre: jämn versrytm med rim.)

I den efterföljande essän ”Kompositionens filosofi” (”The Philosophy of Composition”, 1846) visar Poe, hur beräknande noggrant han har utformat uppbyggnaden av ”Korpen”. På mig som läsare fungerar den här essän dämpande: i den emotionella läsning av dikten som föregick läsningen av essän blev jag tagen av dess suggestiva upprepning; nu förstår jag hur beräknande Poe var som författare. Men en av Poes huvudteser var ju, att diktens (och konstens över huvud) viktigaste (möjligen enda) mening är estetisk.

Jag är ingen okritisk anhängare av den konst- och litteratursynen – konst och litteratur kan ha också andra syftemål – men jag måste erkänna att Poe var en mycket skicklig illusionsmakare.

Dessutom i många stycken en realist – vilket ju kan ha att göra med att hans korta liv och död vid 40 års ålder innehöll många element av det han skriver om. Vem vet till exempel hur många av hans gotiska skräckfantasier som sög näring ur den sprit och de droger som bidrog till hans alltför tidiga död.