Hamberg, Maria: Greklandssommaren

Det skrivs fortfarande romaner i den arbetarförfattartradition, som var så unik för Sverige (och delvis övriga Norden) under 1930-talet och några årtionden efter andra världskriget, dessutom så vital. Maria Hamberg (född 1954) är i dag visserligen inte helt ensam om att skriva i den här traditionen, men visst studsar man nästan till, när man i sin hand får en debutroman med en kvinnlig metallarbetare som huvudperson.

Den bok jag syftar på heter ”Greklandssommaren” (Ordfront, 2008).

Till bokens allra bästa sidor hör skildringen av atmosfären, arbetsmiljön, arbetskamraterna, arbetet – bland annat att kröka järnrör – på en liten metallverkstad och då inte bara för att den här sortens industriarbetsplatser i dagens Sverige är mindre vanliga än under det 1950-tal, då jag själv sommarjobbade på liknande arbetsplatser. Men det är klart att mina egna erfarenheter hjälper mig att se, att Maria Hambergs arbetsplatsskildring är inkännande – i själva verket har hon själv jobbat både som svetsare och som järnverksarbetare.

Till ingredienserna i den här sortens romaner – de var mycket vanligare förr – brukar höra element av politisk eller facklig kamp, men denna ingrediens hittar man först i slutet av ”Greklandssommaren”, där ägarens son efter det att ägaren, Bergström, har tagit livet av sig, struntar i faderns livsverk, bara han får ut så mycket pengar som möjligt ur det, som det visar sig, konkursmässiga företaget.

En annan viktig linje hos proletärförfattarna från förr var att skriva utvecklingsromaner. Och en utvecklingsroman, fast med förhinder, är också ”Greklandssommaren”.

Bokens Betty har under en stor del av sitt liv levt i något som verkligen skulle kunna benämnas proletärt armod. Hon är frånskild och har som ensamförsörjare på en knapp lön försörjt sig och framför allt de sina: två döttrar och en son. Nu är barnen vuxna, och när också den yngste har flyttat hemifrån ger ett blygsamt arv efter mamma Betty möjlighet att flytta till en modern lägenhet.

Med all denna nya frihet och växande självkänsla vågar Betty saker som hon i åratal krampaktigt har hållit ifrån sig: hon inleder ett förhållande med arbetskamraten Axel, som sedan länge har åtrått henne. Tillsammans med honom upplever hon också sitt livs äventyr: hon gör sin allra första charterresa någonsin, till Grekland. Många av dagens unga, som har varit snart sagt överallt i världen, borde läsa det här avsnittet, om hur en människa som har saknat både medel och möjligheter upplever en veckas frihet i en helt annan miljö och i ett varmare klimat.

Axel vill att Betty och han ska flytta ihop, och den önskan finns nog också hos Betty. Det som händer med Bergstöm och verkstan får sedan Axel att agera snabbare än han kanske borde: Han har levt snålt och har en mycket rejäl sparad slant, så han föreslår nu Betty att de ska köpa ett litet hus i Grekland och leva där på hans besparingar.

Då slår Betty bakut; hon väljer att stanna kvar och tar ett jobb som rörkrökare på det nya lilla företag, som bildas på ruinerna av den nedlagda verkstan.

Och här kommer vi in på det som är problemet med ”Greklandssommaren”.

För Bettys beslut att säga nej till att leva på Axels besparingar kan nog knappast tolkas som feministisk självhävdelse.

”Greklandssommaren” har nämligen en annan, betydelsebärande handling, som jag hittills inte har relaterat, den om Bettys förhållande till sina barn.

Om det bara vore för den yngre av de båda systrarna, Emma, skulle kanske en så radikal frigörelse som den Axel föreslår vara möjlig.

Men där finns också Marianne med sitt äktenskap i en annan social miljö än Bettys och så Peter, som (på ett sätt som Hamberg inte riktigt lyckas förklara) har förvandlats till ett egoistiskt monster, ständigt beredd att utnyttja allt och alla, inklusive modern.

Och när de här båda barnens liv förenas i något som i många stycken är en veritabel katastrof, väljer deras mamma att stanna på sitt jobb, i sin lägenhet – och i deras närhet. Peter ska ha barn med Annika men vill inte ha något barn (och helst inte Annika heller). Då får Marianne, som inte kan få egna barn, idén att genomföra en anhörigadoption: Hon betalar brodern en rundlig summa för barnet, och tillsammans förmår hon och Peter Annika att skriva på de nödvändiga papperen.

Så i slutet av boken drar Betty lille William – han heter så – i barnvagn, medan Marianne och hennes man är i Vietnam för att adoptera en syster åt William.

Psykologin i Bettys krampaktiga fasthållande vid den här familjegemenskapen förstår jag inte riktigt. Men kanske är bakgrunden till hennes handlande skuldkänslor över att barnen blev som de blev. Fast det senare var ju, som framgår av boken, långt ifrån bara hennes fel.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^