Vreeswijk, Jack: Jack Vreeswijk sjunger Vreeswijk
Jack Vreeswijk försöker gå i sin fars fotspår. Han är, som bäst, en hygglig sångare och lyckas ibland också få till egna låtar. På CDn ”Jack Vreeswijk sjunger Vreeswijk” (Lionheart LHICD0083, 2009, distribution Universal) är hans ”Morgon” ett inte oävet exempel, och även hans och Love Tholins nya tonsättning av Cornelis Vreeswijks ”Elisabeth” är hygglig. Men andra låtar av sonen Vreeswijk kommer inte i närhet av ens det medelmåttiga som pappa Vreeswijk ibland kunde släppa igenom.
Jack Vreeswijk är förstås medveten om risken att bli jämförd med Cornelis, så när han har valt cornelislåtar till den här skivan, har han, kanske klokt nog, undvikit Cornelis’ stora slagnummer. I de här fallen har han dock inte distanserat sig tillräckligt mycket – han försöker härma cornelisartade tonfall utan att riktigt lyckas. Bäst tycker jag han i det här fallet har lyckats med ”Getinghonung provençale” genom att använda snabbare rytm och häftigare komp.
Mot bakgrunden just av att sonen inte vill bli mätt mot fadern är det en smula förvånande, att han har valt att sjunga några nummer, som är skrivna av andra artister men som Cornelis har gjort oförglömliga egna versioner av: Kris Kristoffersons hit ”Me And Bobby McGee”, i Cornelis svenska version ”Jag och Bosse Lidén”, samt två Evert Taube-låtar, ”Sjuttonde balladen” och ”Morgon efter regn”. Jacks versioner matchar varken Cornelis’ insjungningar eller upphovsmännens.
Roligast på skivan är faktiskt en skriftlig kommentar till ”Grimasch om morgonen”: Jack Vreeswijk hävdar där att farsan skrev den till Alf Hambe och inte till de 359 kvinnor som alla hävdar att den är tillägnad just dem.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^