Willemark, Lena: Älvdalens elektriska

Lena Willemark är en artist jag alltid gärna hör på, som sångerska, som instrumentalist på fiol och i alla de olika konstellationer som hon har förekommit och förekommer i. Jag har haft lyckan att höra henne inte bara på CD utan också från scen.

Som många andra förknippar jag henne med kulning, en form av locksång efter kreatur framförd i mycket höga register. I de trakter där kulning praktiserades (till exempel i Västerdalarna; Lena kommer från Evertsberg) fanns ofta också fäbodar.

Men Lena sjunger ofta och gärna även folkliga sånger och psalmer, både à capella och till komp. Det gör hon på rikssvenska men även på älvdalsmål, som en del språkvetare är benägna att klassificera snarare som ett eget nordiskt språk än som en svensk dialekt.

Jag ska ge er ett exempel:

Immiln blaunkk
sos wär an nytwaidh.
Knåjtnevå ev an upp
so int nogh add kummidh i.
Og ljosedh kwedh och stjåv
mes edh wåler nidh.
Og fugler flågu.

Jag kan inte älvdalsmål men hittar i det häfte som följer med Lenas CD ”Älvdalens elektriska” (Amigo AMCD 757, 2006) följande översättning:

Himlen utan en fläck
– som rentvättad.
Denna tyngdlösa glädje –
öppnande handflator.
Och sången skimrar
som en ström av ljus.
Och fåglarna flög!

Melodin, en polska, är från Evertsberg. Men texten har Lena lånat från författaren Yaşar Kemal, och Gunnar Nyström har översatt den till älvdalsmål. Folkmusik bär ett arv men behöver inte vara inåtvänd. Som ytterligare ett bevis vill jag anföra medverkan på den här skivan från Haci Ahmed Tekbilek, som i några låtar spelar ney (turkisk flöjt) eller mey (ett oboeliknande turkiskt blåsinstrument).

Vi kan då ta och presentera också övriga medverkande musiker. Lena spelar, utöver att förstås sjunga, fiol och altfiol. Mikael Augustsson spelar dragspel och bandonéon (ett slags minidragspel). Leo Svensson spelar cello. Verf Lena Egardt spelar fiol. Och Mikael Marin, som jag har hört tillsammans med Lena på skivor och konserter med Väsen, spelar altfiol.

Tillsammans åstadkommer de här ofta fantastisk musik. Ett exempel är den redan nämnda ”Immiln blaunkk”. Mycket fin är också den avslutande låten, ”Dejlig rosa” (”Jag vet en dejlig rosa”). För egen del blev jag kanske allra mest tagen av den minimalistiska (Lena på fiol och Leo Svensson på cello) ”Mikkelkwenn” efter Ekor Anders Andersson, ett stycke som i konstfullhet inte står den klassiska musiken efter.

Mycket annat vore värt ett omnämnande, men jag nöjer mig med att avslutningsvis ge en kort förklaring till CDns titel. ”Älvdalens elektriska” är den ljudanläggning driven av ett bilbatteri, som Lena många gånger har använt vid fältinspelningar från sina gamla hemtrakter.