Vittorio Giardinos Max Fridman-album

För någon tid sen fick jag genom Serieklubben tag på ett par lite äldre äventyrsseriealbum av en italiensk tecknare, Vittorio Giardino, “Operation Istanbul” (översättning Ingrid Emond, Carlsen Comics, 1986) och “Ungersk rapsodi” (översättning Ulf Jansson, Medusa, 1988). Det blev en mycket intressant ny bekantskap – att jag missade de här albumen när de kom ut har säkert att göra med att jag då inte längre arbetade med recensioner. Ändå borde jag ha fått korn på dem: 1987 fick “Operation Istanbul” Seriefrämjandets utmärkelse Urhunden för föregående års bästa till svenska översatta seriealbum.

Vad är det då som är så bra med de här albumen? Språket bör nämnas, men de här serierna är framför allt spännande och dessutom oerhört vältecknade. Huvudperson i båda albumen är en före detta fransk underrättelseagent, Max Fridman, som har övergått till att bli affärsman i tobaksbranschen. Han bor i Schweiz, men affärerna för honom ofta till betydligt mer turbulenta miljöer.

Tiden är sent 1930-tal, en tid då en stor del av Europa behärskas av bruna, svarta och röda diktaturer och då vår världsdel står på randen till andra världskrigets utbrott. I flera länder korsas de dåtida europeiska stormakternas intressen; mycket riktigt intrigerar deras underrättelsetjänster där, ofta mot varann.

Det är en spännande och politiskt intressant tid, och Giardino är en mästare i att fånga tiden och tidsandan.

“Operation Istanbul”, som förstås utspelar sig i Turkiet, innehåller alla ingredienser i en klassisk spionhistoria. Istanbul är en häxkittel av drag och motdrag från de sovjetiska, tyska, franska, engelska underrättelsetjänsterna. Inslaget av människojakt (på den förrymde chefen för de sovjetiska flygplansfabrikerna i Charkov, Gorkij och Moskva, Stern) är som gjort för att bli film. I samma riktning pekar också de minutiöst återgivna miljöerna och naturligtvis det obligatoriska trasslet med en mystisk kvinna. Ett kul inslag är de ständiga tidsmarkeringarna: att dansorkesterns vokalist sjunger “A fine romance with no kisses” och vid ett annat tillfälle “Smoke gets in your eyes”, att huvudpersonen Fridman har varit med i spanska inbördeskriget och slagits för republiken, att Arthur Koestler har varit kommunist men brutit med partiet och annat liknande.

Till Istanbul har Fridman förts av sitt värv som tobakshandlare. I “Ungersk rapsodi” tvingas han genom utpressning tillbaka till sitt gamla yrke som agent – utgångspunkten för historien är att hans gamla arbetsgivare har förlorat i stort sett hela sin “filial” i Budapest; agenterna har likviderats en efter en – men av vem?

Även när det gäller Budapest är miljöerna fångade minutiöst noga; skyltarna är till exempel på ungerska. Bland tidsmarkörerna finns slutbilden med de tyska truppernas inmarsch i Österrike.

Så här kan alltså serier också göras.