Kvartersorkestern Klarskinn: Fem nya melodier

Med posten i dag kom en CD i EP-format, ”Fem nya melodier” (Klarskinn, 2011).

Med skivan följde ett litet brev:

Hej Enn Kokk!

Anders Å

Anders Å? När jag kollar lite närmare, visar det sig att det är fråga om Anders Åborg, på sin tid bland annat medlem av legendariska Aston Reymers rivaler. Deras skivor har jag, med stor uppskattning, en gång i världen recenserat i Aktuellt i politiken (s). Aston, som var ett eminent liveband, har jag själv hört live på Sergels Torg – hela torget vibrerade, folk samlades i stora skaror, många dansade.

Jag borde återpublicera det jag skrev om dem på den tiden.

Jag känner inte Anders Åborg personligen, men det är kul att han uppenbarligen minns mig som ett fan och har hittat mitt nuvarande forum. Och uppenbarligen tror att jag fortfarande kan leda folk vidare till riktigt bra musik.

För bra musik gör även hans nuvarande konstellation, Kvartersorkestern Klarskinn – som den kokkaffekonsument jag är och alltid har varit, vet jag, att ett klarskinn förr användes för att få sumpen i kokkaffe att sjunka till kaffepannans botten. Huruvida det här namnvalet har att göra med att några av gruppens medlemmar tycks ha anknytning till Skansen, vet jag inte.

Gruppens medlemmar är den redan nämnde Anders Åborg, dragspel, stränginstrument, munspel och sång, Pierre Brahmstedt, stränginstriment och sång, Fredrik Pettersson, dragspel, stränginstrument och kör, Rigmor Bådal, bas och kör, och Mats Ljus, slagverk och kör.

Skansenanknytningen leder tanken till folkmusik av traditionellt slag, och visst finns det här ett och annat vars texter är skillingtryckartade eller har prägel av folksång. Men en sådan bestämning leder ändå tanken fel – den här lilla gruppen åstadkommer musik som svänger, ibland alldeles förbannat, faktiskt i Astons anda.

Svänger gör till exempel ”Ekot vid bergets fot”. Berget är här Mariaberget på Stockholms Söder, och texten – om några vårdagar – har till och med en strof som är lånad ur Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman ”Stockholmaren”.

I ”Napp i oktober”, en fiskehistoria med tycke av skillingtryck, vill jag särskilt nämna Åborgs munspel.

”Bomull och lin”, som har skrivits till Lindagarna på Skansen, har lånat sin melodi från ”Wabash Cannonball”. När dragspelet kommer in, låter den här lite cajunartad.

”Så sent som igår”, med en text om ett ödehus i en gudsförgäten bygd, är bluesig men trots sitt innehåll ganska snabb i tempot. Åborgs munspel är mycket snyggt i det här sammanhanget.

När det gäller den avslutande ”Allas egen” väljer jag att låna ur det textblad som följer med skivan: ”Ett slags pendel mellan revbenen, i Faucaults anda. Påvisar individens inre universum. Typ.” Fast för egen del nöjer jag mig med att den, trots min numera höga ålder, väcker min lust att dansa. Som på Astons tid.

På www.myspace.com/klarskinn hittar du smakprov på video.

På www.youtube.com/klarskinn finns mera.

Utöver ”Fem nya melodier” finns ytterligare två CD med Klarskinn: debuten ”Klarskinn” och uppföljaren ””Tretton”.

Kontakt får man genom e-postadressen anders.aborg@comhem.se. Genom Anders Åborg går det säkert att få prisuppgifter och beställa skivor.

Men varför i helvete ges den här gruppen inte ut av något skivbolag?