Berglund, Dan: Allt är idioternas fel

Jag lyssnade på Dan Berglund redan på hans KPML(r)-tid nu för mycket länge sedan, skrev också om hans skivor. Sen lämnade han r-arna och sin revolutionära tro, men när han så småningom återkom på skiva igen, visade han sig kunna hantera också den erfarenheten. Du hittar det jag har skrivit om hans skivor ovan under Kulturspegeln, Musik, Berglund, Dan.

Nu är han, åter efter en tids tystnad, här igen med CDn ”Allt är idioternas fel” (Brus & knaster BRUS019, 2011, distribution Playground). Den är absolut värd att lyssna på, även om allt på den inte är av allra högsta kvalitet.

En del av sångerna – alla är hans egna – vetter åt klassisk visa. ”Alla ler” och ”Det förflutna” är ett par exempel. ”Förlåt!” har direkt hämtat sin inspiration från en klassisk förlaga, signerad François Villon.

Dan Berglund befinner sig numera mycket långt från ungdomens ideologiska trosvisshet. Mönstret i texterna, inte bara i ”Alla ler” ur vilken citatet är hämtat, är att ”mänskan är en ensam naken fattig stackars fan”.

Kampsånger är det här knappast i någon mening. Snarare då sånger om den ensamma stackars mänskans utsatthet och misslyckade försök att påverka en onådig verklighet. Ett bra exempel – texten är här bättre än melodin – är den långa, berörande barndomsskildringen ”Skymningen”, som avslutar skivan.

Men överlägset bäst är titelspåret ”Allt är idioternas fel”. Melodin och textstrukturen och det snygga, bluesartade kompet är klart dylaninspirerade och så bra att man önskar att Dan Berglund hade gjort mer av det här slaget. Också exrevolutionärens avståndstagande i texten från allehanda ismer och skuldförklaringar är snyggt och konsekvent genomförd. De enkla förklaringarna till världens jävlighet faller inte längre Dan Berglund på läppen:

Dom sa att allt var grannarnas fel
Dom sa att allt var hannarnas fel
Dom sa att allt var bögarnas fel
Dom sa att allt var skithögarnas fel
Men låt mig peka på ett annat klientel
Allt är idioternas fel

Inte ens förklaringar som ”allt var några borgarbrackors fel” och ”allt var Förenta staternas fel” ställer den gamle revolutionären längre upp på.

Allra roligast tycker jag de här två raderna är:

”Dom sa att alltihop var handtrallans fel
Dom sa att allt var hertigen av Hallands fel”.

Fast ännu roligare hade det blivit, om han i stället hade sjungit om hertigen av Jämtland.