Ekman, Hasse: Sommarnöje sökes

1950-talet var det årtionde då jag formade mitt politiska medvetande och skaffade mig avgörande kulturella referenser. I många avseenden var jag det Kjell Östberg i sin bok om 1968 kallar en ”early riser”, men jag är är en tidskänslig människa, så jag återvänder gärna även till 1950-talets idylliserande och i vissa avseenden konservativa samhällssyn med hjälp av olika backspeglar.

Den svenska filmens 1950-tal präglades, på gott och ont, också av dessa ingredienser. Den film jag i dag har sett i TV, Hasse Ekmans (regi) och Per Gerhards (regiassistent och manus) ”Sommarnöje sökes” från 1957 är ett paradexempel. Dess skådespelare – jag återkommer till namnen nedan – är alla sådana att de lockar en att se filmen; många av dem hade bärande roller även i Ingmar Bergmans filmer. Också i andra avseenden finns det likheter: scener ur äktenskap, erotikens lockelser, spänningar mellan idealistiska unga och luttrade gamla – men den här filmen är inte i närheten av det som Bergman förmådde åstadkomma i den här genren. Temat kärlek i skärgårdsmiljö, filmad i fyrfärg, leder också tankarna till Lars-Magnus Lindgrens ”Änglar, finns dom?” från 1961, i sin tur byggd på John Einar Åbergs roman från 1955. Men den är, när det gäller spiritualitet, elegans och intrig, oändligt överlägsen ”Sommarnöje sökes”.

Historiens advokat Gustaf Dahlström (Gunnar Björnstrand) hyr sommarnöje åt hustrun Ingeborg (Eva Dahlbeck), givetvis hemmafru, och 17-åriga dottern Mona (Bibi Andersson) på en ö i Stockholms skärgård; själv ska han helgpendla dit och fortsätta jobba plus bo kvar hemma i lägenheten.

Redan vid ankomsten till den här ön uppträder en av den här historiens mysterier: I en stuga nära huset, som familjen Dahlström har hyrt, bor och arbetar konstnären Arne Forsman (Alf Kjellin), som Ingeborg har mött på annonskontoret när hon satte in annonsen om att få hyra sommarställe. Det ger i och för sig Forsman möjlighet att styra var familjen Dahlström hamnar, men helt ouppklarat förblir det att han på det där annonskontoret uppvaktade fru Forsman med en bukett röda rosor – de här två har alltså aldrig tidigare träffat varann.

Nå, stunt i den tunna delen av historien. Sen blir det förstås kärlesspel och -fars med flera inblandade av det här. Konstnären, en känd kvinnokarl, börjar omedelbart uppvakta fru Dahlström och får också efter ett litet tag löfte om att få måla henne, fullt påklädd – det här är ju svenskt 1950-tal. Dottern, som också är betuttad i konstnären, blir putt på morsan. Samtidigt avvisar hon närmanden från en mer jämnårig kavaljer, Tom Åkermark (Claes-Håkan Westergren).

Under tiden faller även herr Dahlström, kvar i stan, i frestelse. På en restaurang faller hans blickar på en kvinnlig gäst, Lizzy (Birgitta Reimer), och hon följer efter honom hem, eftersom han passande nog har glömt sin plånbok på krogen. Strax är han fångad av hennes charm, och de hamnar först på maskerad och sen i sängen.

När Mona anländer hem för att skvallra om vad som pågår på sommarön, påträffar hon där en främmande dam, som hävdar att hon är fru Dahlström och efter lite notväxling och senare avslöjande fortsätter hon till advokatbyrån, gråter och anklagar farsan. ”Fattar du inte att det är skillnad på kvinnor och män!” utbrister då herr Dahlström på femtiotalsvis. Men då kontrar Mona med att berätta om vad mamma håller på med på ön.

Far och dotter återvänder till ön, och när de i mörkret smyger upp mot huset, möter de en vitklädd spöklik dam, vit även i ansiktet av nattcreme. Stor skrämseleffekt av buskisslag. Nå, mor och far hamnar ändå till slut i säng utan att saker och ting har retts ut.

När nu mamman inte längre kan infinna sig hos konstnären, går dottern dit i stället: låter sig bjudas på den supé som var avsedd för hennes mor och dansar med konstnären. Då inträder i handlingen den svartsjuke yngre uppvaktande killen, försedd med gevär. Han avfyrar ett skott och konstnären faller ner på golvet, till synes i en blodpöl. Ungdomarna – nu står plötsligt Mona trofast vid Toms sida – rådslår och planerar att dumpa liket i havet, bara man får bort Monas mamma.

Så dottern berättar för modern om damen som pappa har i familjens våning, varefter en arg mamma beger sig dit – och Lizzy finns märkligt nog fortfarande kvar där. Men drivs nu ut.

Under tiden går ungdomarna till konstnärens stuga för att ta hand om liket – som dock visar sig leva; blodpölen bestod av en krossad burk lingonsylt. Varefter ungdomarna kastar sig i båten för att åtminstone stoppa moderns befarade vendetta. Lättare sagt än gjort. Det blir inte bara storm, utan bensinen tar också slut.

Så stundar Gustaf Dahlströms födelsedag. Flaggan är hissad och han uppvaktas på sängen av sin hustru. Dottern är fortfarande försvunnen, men hon och Tom anländer till ön med ett stort sällskap gratulanter.

Men ve och fasa: bland dem finns även Lizzy, så Gustaf drar täcket över huvet och förklarar sig sjuk. Men hustrun skickar ändå upp Lizzy till rummet på övervåningen.

Lizzys paket visar sig innehålla en amorin. Och hustruns present ställer plötsligt relationen till konstnären i ny dager: Gustaf får ett porträtt, med en ordentligt påklädd hustru, av densamma på sin födelsedag.

De båda ungdomarna försäkrar dock i filmens slut att de aldrig kommer att älska någon annan än varandra.