Bodén, Ulrika: Vålje å vrake

Jag är uppvuxen i Juniskär i Medelpad och hade under mina pojkår och tonår också en hel del kontakter med grannlandskapet Ångermanland: besökte på somrarna en moster och hennes man i Berghamn, gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå och lite annat sådant.

1950-talet var dock en tid då folkmusiken var starkt tillbakaträngd – den fick en renässans långt senare – och jag har följaktligen inga minnen av att ha kommit i kontakt med den på den tiden. När jag sen under framför allt 1970-talets nya folkmusikvåg lärde mig att lyssna på svensk folkmusik, kom jag snarare i kontakt med folkmusik från andra håll än mina gamla hemtrakter, bland annat då den från min nya hembygd Uppland. Långt senare, på 1990-talet, började jag förstås lyssna på Garmarna, som ju bildades i Sundsvall, men ångermanländsk folkmusik har jag mött i ringa utsträckning.

I alltför ringa utsträckning, förstår jag nu när jag har lyssnat på Ulrika Bodéns CD ”Vålje å vrake” (Drone 024, 2001).

Vi fick den här CDn på vårt 70-årskalas av Per Strömberg, bror till Bo Strömberg som är gift med vår dotter Kerstin. Bakgrunden till att det blev just en ångemanländsk CD är lätt att ana: strömbergarna kommer från Sollefteå.

Om jag nu berömmer skivan, kan läsarna förstås ana familjekorruption bakom formuleringarna, men ingenting kunde vara mer felaktigt: Ulrika Bodén, född 1974, är en sångerska värd att lyssna på, så väl när hon sjunger à capella som när hon beledsagas av musiker: Jens Engelbrecht, gitarr, mandola, kantele, Niklas Roswall, nyckelharpa, kontrabasharpa, cittra, och Anders Norudde (också känd från Hedningarna), säckpipa, härjedalspipa, fiol, stråkharpa, moraharpa; instrumentsammansättningen varierar från låt till låt. Jag kan för egen del inget alls om några av de nämnda instrumenten men nämner dem alla för att få läsarna att förstå, att tre musiker kan åstadkomma avsevärd variation. Variation åstadkommer den här lilla gruppen också till exempel genom tempobyte (som i ”Fanteguten”).

Repertoaren omfattar polsktrallar, visor, instrumentella polskor med mera, och många av sångerna har Ulrika efter traditionsbärare som Ester Isaksson. För Ulrika är det här musikmaterialet inget främmande tillägnat – hon växte, läser jag, upp på en getgård i Helgum i Ångermanland.

Sitt sångmaterial för Ulrika fram med ren och klar stämma.

Henne kommer jag nog att lyssna mer på fram över. Hon finns ju dessutom tillgänglig i andra konstellationer som Ranarim och Rosenbergs sjua – om Rosenbergs sjua har jag faktiskt läst berömmande ord i amerikanska ”Sing Out! The Folk Song Magazine”.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^