Bergman, Ingmar: Gycklarnas afton

Ingmar Bergmans ”Gycklarnas afton” kom 1953. Något senare började jag systematiskt se alla nya bergmanfilmer, men den här hade premiär lite för tidigt. Åldersmässigt klarade jag barnförbjudet-spärren, men den här filmen fick verkligen inte något entusiastiskt mottagande i landsortspressen, för övrigt inte heller i stora delar av stockholmspressen, till exempel kvällstidningarna.

När jag så här långt efteråt forskar lite i mottagandet, noterar jag dock att Nils Beyer i Morgon-Tidningen (före detta Social-Demokraten) och Harry Schein i BLM fanns bland dem som hade en avvikande, mycket mer positiv bedömning av filmen. Också Stockholms-Tidningens Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) såg kvalitéer hos filmen, bland annat i dess skildring av människor som är olyckliga och rädda för livet.

Det är, när man ser filmen i dag och i likhet med mig också har ett bevarat 1950-talsperspektiv, lätt att förstå båda reaktionerna.

Filmens svärta är verkligen inte publikfriande, och dess olyckliga rollfigurer med sina tillkortakommanden både inför sig själva och inför andra hör inte till de muntraste man har sett på bio. Kanske bidrog också Karl-Birger Blomdahls filmmusik till stämpeln av film noir. Men Bergmans skildring av olyckliga och förödmjukade människor – Bergman har både regisserat och skrivit manus – tillsammans med Sven Nykvist foto – panoreringar i landskapet, närbilder av ansikten – och så de många skickliga skådespelarna, som jag ska nämna nedan, gör sammantaget det här till en intressant film.

Gycklartemat är ju centralt i flera av Ingmar Bergmans filmer. I det här fallet får vi möta ett cirkusfölje på väg genom landskapet – inledningen lär förresten vara filmad i trakten av Gimo, inte långt från det Öregrund där jag skriver det här, men handlingen är annars förlagd till ett kust- och småstadslandskap någonstans i Skåne.

Förnedringstemat i filmen slås an tidigt i episoden, där clownens fru, Alma Frost (Gudrun Brost) lockas till ett nakenbad inför ett gäng uniformerade bassar – Åke Fridell spelar rollen av artilleriofficer – och där clownen själv, Teodor Frost, en vitklädd och vidtpudrad Anders Ek, räddar henne undan de här flabbande männen.

Den här cirkusen är milt talat på dekis; dess direktör, Albert Johansson (Åke Grönberg) försöker bland annat få låna dräkter av den lilla stadens teaterdirektör, Sjuberg (Gunnar Björnstrand). Som lockbete använder han platser på galaföreställningen och som ytterligare lockemedel har han vid det här besöket sällskap av sin älskarinna, cirkusryttarinnan Anne (Harriet Andersson).

I den här staden bor också den kvinna han fortfarande formellt är gift med, Agda (Annika Tretow) och deras två söner – han har dock inte träffat dem på mycket länge. Hon driver, framgångsrikt, tobakshandel, och Albert lockas ett slag att försöka återknyta banden med henne; hon är för sin del inte så tänd på att börja om igen.

Hans älskarinna på cirkusen väcker å sin sida åtrå hos en av stadsteaterns skådespelare, Frans (Hasse Ekman). Han är en förförartyp, men når sitt mål först genom en kombination av våld och löfte om ekonomisk ersättning, ett smycke som för övrigt visar sig vara falskt.

Albert anar vad som har hänt och tvingar fram sanningen.

Uppgörelsen mellan de båda männen kommer under galaföreställningen, i cirkusmanegen, och blir en klassisk envig med inslag av hämndbegär och fysiskt våld. Men trots cirkusdirektörens synbara fördelar i form av kroppsstyrka och motiv, tar den sluge skådespelaren hem spelet, och cirkusdirektören förödmjukas inför publik.

Historien hotar ett tag att ända i cirkusdirektörens självmord, men i slutet av filmen kan man ändå ana en försoning och en nystart mellan Albert och Anne, en antydan till ett leende.