Kaplinski, Jaan: På gränsen som inte finns

Jag tycker mycket om den estniske poeten Jaan Kaplinski, också om hans milda bekännelse till socialdemokratin.

Men marxist är han inte. Hans tankevärld är starkt präglad av skepsis mot politiska ismer och dogmatiska religiösa trossystem. Kritiken mot heltäckande och samtidigt varandra exkluderande religioner som kristendom och islam finns också i hans bok ”På gränsen som inte finns” (översättning Enel Melberg, Natur och Kultur, 1993) med undertiteln ”Anteckningar om kunskap, medvetande och tro”. Dess estniska titel anges i den svenska utgåvan vara ”Piiril mida ei ole. Märkmeid teadmisest, teadusest ja usust”. Det intressanta är att jag inte hittar någon bok med den senare titeln i hans estniska verkförteckning. Sannolikt har den aldrig getts ut som bok i Estland. I en efterskrift skriver Kaplinski själv att han i den här volymen har samlat texter, skrivna under åren 1961-1991, alltså under loppet av sammanlagt 30 år, som i huvudsak inföll under Estlands sovjetera, då de – med det innehåll de har – knappast hade kunnat publiceras i Kaplinskis hemland.

De texter som ingår i boken har förvisso alla ett tema som ryms under dess undertitel, men också jag fick, medan jag läste dem, en stark känsla av att dess olika avsnitt inte från början var tänkta som en helhet. Kaplinski själv medger att det inte är alldeles lätt att peka ut vari bokens gemensamma består. ”Skribenten själv tycker att boken bärs av en strävan att sudda ut gränserna mellan prosa och lyrik, vetenskaplig text och politisk text. Öst och Väst, buddhism och kristendom.”

Jag har tidigare skrivit att Kaplinski, när han kritiserar monoteistiska och dogmbaserade religioner, föredrar den livsvisdom han har funnit i till exempel naturreligioner och daoism. I den här boken ligger hans fokus mest på buddhismen. Likväl är hans syn på olika religioner inkluderande snarare än exkluderande, det förra dock i en minimalistisk form: ”Det är en av mina drömmar att finna en minimal tro, som skulle kunna vara gemensam för oss alla, såväl troende som icke-troende, oberoende av vad för slags tro man har eller inte har.”

Livsvisdom kan förvisso extraheras ur alla de här religionerna liksom – det förnekar inte heller Kaplinski – ur de tre stora monoteistsika världsreligionerna, men jag måste utifrån den rationalism och materialism som finns i min egen livs- och världsåskådning medge, att det finns ganska långa partier i den här boken vilkas tankemönster och sätt att se på världen som är mig främmande.

För egen del har jag betydligt lättare att ta till mig de delar boken som har formen av poesi, detta fastän också de här avsnitten – ”Vi ser ju bara den värld som flytt” och, ännu mer, ”När du stiger över knivseggen”, i grunden handlar om existensiella frågor.

Fast allra mest tycker jag om slutkapitlet ”Is och ljung”, till vissa delar med en lyrisk prosa av det slag som man hittar också hos till exempel Harry Martinson, och då tänker jag både på dess lyriska beskrivningar av till exempel blommande ljung och dess besjälade natur. Här får ni början av det här kapitlet, för egen bedömning:

”Vi köpte den här gården för nitton år sedan. Det hade bott en ensam ungkarl här som sov och lagade mat åt sig i köket – rummen värmede han inte upp och där hade golven börjat ruttna. Det var inte drag i spisen, taket i köket var sotigt och fullt av spindelväv. Det fanns inte en enda blomma vid huset, vid staketet växte stora askar och syrener. Stängslen hade börjat förfalla, taket läckte. Den första kvällen förstod jag att jag måste börja reparera stängsel, tak, golv, skorsten, brunnar och dass, samt att detta lagande och ordnande inte skulle ha något slut. Men jag förstod också att livet självt är ett sådant reparationsarbete – en strävan att hålla ordning på sin åldrande kropp, minnet som tröttas undan för undan, de alltmer slitna kläderna och hemmet som gradvis förfaller, om man nu har något hem. Livet är en enda stor renovering.”