Kaplinski, Jaan & Salminen, Johannes: Sjunger näktergalen än i Dorpat?

Johannes Salminen (född 1925) är en åländsk, således svenskspråkig författare, som sådan sparsmakad och inriktad på essäistik.

Jag vet faktiskt inte hur hans vägar korsades med Jaan Kaplinskis, född 1941 och bosatt i estniska Tartu, främst poet men också han med en dragning åt essäistik.

De är båda intresserade av litterära, politiska och religiösa frågor utan att för den skull ha identiska utgångspunkter. Salminen är till exempel katolik, medan Kaplinski förhåller sig skeptisk till olika former av bekännelsetro men har en viss dragning till naturreligioner och daoism.

En första brevväxling dem emellan publiceras i volymen ”Sjunger näktergalen än i Dorpat?” (Alba, 1990). Kaplinskis brev till Salminen har översatts till svenska av Ivo Iliste och Birgitta Göransson, medan Salminens brev till Kaplinski förstås i original är skrivna på svenska. Den här boken har samtidigt (1990) utgetts i Finland men på svenska, på Söderströms förlag, där Salminen var litterär rådgivare 1956-1960 och litterär chef 1961-1991. På finska kom den här boken först 2010, med titeln ”Olen Kevät Tartossa”. Däremot har den aldrig utgivits på estniska.

Jaan Kaplinski är sedan länge socialdemokrat – har som sådan låtit sig väljas in i fullmäktige i Tartu – men han är, vilket säkert har att göra med hans sovjetiska erfarenhet, djupt skeptisk till alltförklarande ideologier:

”Denna baltiska och estniska vardag har gjort mig till en person som tänker radikalt annorlunda än vad som kanske annars skulle ha varit fallet. Den har lärt mig att medvetet förakta de avgudar som döpts till ‘Historien’, ‘Staten’, ‘Framsteg’, ‘Utveckling’, ‘Västerlandets civilisation’, ‘Kristendom’, ‘Socialism’ och vilka det nu ytterligare är, i vars namn ständigt allt det har förintats som stor-staternas, stor-företagens och stor-kyrkornas ledare ansett förlegat, icke ändamålsenligt, fientligt, kätterskt.”

Dessutom ser han ibland komiska likheter mellan den här typen av allt-förklarande trossystem och ideologier:

”Lite cyniskt uttryckt är kristendomen en judisk sekt, kommunismen en kristen sekt och det är mycket svårt för mig att tro att någondera gjort människorna lyckligare.”

Ur kanske främst sin erfarenhet av kommunismen och den misstro mot storvulna trossysem som är en följd av denna har han sökt sig till historiens förlorare, till exempel erfarenheter och föreställningar hos minoriteter och naturfolk, så vitt jag förstår även daoismen med dess större mångtydighet och förmåga att se olika aspekter av samma sak.

Kaplinski är ju uppvuxen i ett samhälle som gjorde sitt yttersta för att cementera synsätt, avsedda att förklara och försvara den bestående ordningen, men han var inte av den typen som rättade in sig i ledet:

”När jag studerade vid universitetet hade uttrycket ‘allmänmänsklig’ fortfarande en dålig klang. Även jag har blivit beskylld för överdriven hänsyn till det allmänmänskliga, det vill säga att bortse från klasstillhörigheten, kamppositionen, betrakta fienden mer som en människa än en fiende. Intellektuella hos oss kände kanske den mest maktlösa vreden inför de faktum att ett så allmänmänskligt fenomen som logik inte gällde i vårt samhälle. Om logiken ledde till sådana resultat som inte behagade makthavarna, tog man ‘dialektiken’ till hjälp mot den och påvisade att det rörde sig om någonting fientligt eller att det var ett abstrakt resonemang, som inte hade någon större relevans för det verkliga livet. ‘Livet’ var det bolsjevikiska samhällets andra gud. Den guden hade man gemensam med Nazi-Tyskland. Livet, dess komplexitet och dialektik (det borde snarare ha hetat ‘irrationalitet’), användes för att motverka alla försök att göra samhället mer mänskligt och förnuftigt.”

Kaplinski fortsätter:

”Kärlek och logik förenar människor till ett kollektiv, ett folk, skulle kunna förena dem till en mänsklighet. Om det inte funnes de som vägrar erkänna kärleken och logiken, som utestänger sina motståndare från kärlekens och logikens domäner. Sådana som nazisterna och bolsjevikerna och postbolsjevikerna, för vilka motståndarnas logik var värdelös, eftersom den framfördes av en mindervärdig eller fientlig människa.”

Det är värt att notera att Kaplinski i samma andetag tar avstånd från både kommunismen och nazismen. I samma brev till Salminen noterar han att det här dubbla avståndstagandet också fanns i den mänskliga kedja som, som ett led i frihetskampen, sträckte sig genom hela Baltikum:

”Och i den ‘baltiska kedja’ som anordnades till Molotov-Ribbentroppaktens sorgliga 50-årsminne bars verkligen banderoller på vilka bägge erövrarnas symboler fanns bredvid varandra – hakkorset lika väl som hammaren och skäran.”

Salminen och Kaplinski besitter en avsevärd lärdom och beläsenhet, mycket roande för oss som tycker om sådant, men ska jag vara en smula kritisk, tycker jag ibland att deras kritiska omdöme ibland blir mer tolerant i takt med att avståndet, i så väl historiskt som geografiskt avseende, ökar. Men för all del: visst kan man hitta uppmuntrande drag hos både kinesisk och tsarrysk kultur och samhällsutveckling. Intressant att iaktta hos den skarpe kommunismkritikern Kaplinski är också att han aldrig uttalar sig oförsonligt om ryssarna, inte ens de ryssar som under sovjetepoken har flyttat in i Estland. Tvärt om berättar han om hur en mängd ryssar, bosatta i Estland, entusiastiskt ansluter sig till den estniska folkfronten. Samtidigt ser han att roten till de motsättningar som ändå existerar finns längre tillbaka, i den sovjetiska ocksupationshistorien: ”I mitt barndomshem citerades ständigt Pusjkin och Lermontov, och ännu 1945 behövde användningen av det ryska språket inte vara illa tåld. Fram till det hade det i Estland inte funnits någon sådan avoghet och fientlighet mot Ryssland som i Finland. Fientligheten kom stegvis tillsammans med hundratusentals kolonisatörer och överordnade, som inte kunde eller ville använda estniska och inte heller ville lära sig det.”

När det gäller epokens kärnfråga – brevväxlingen mellan de båda herrarna äger rum 1989-1990 – ser de klart var den sjungande revolutionen kommer att ända och att det egentligen inte finns någon väg tillbaka. Salminen, som jag inte så mycket har uppehållit mig vid, eftersom mitt fokus i denna serie bloggartiklar ligger på Kaplinski, är här full av förakt mot finländska politiker, som – faktiskt i motsats till svenska – under hela den baltiska frigörelseprocessen håller en mycket låg profil, vid det laget troligen ett onödigt förhållningssätt, ett arv från det smärtsamma fredsslutet och därefter den överförsiktiga Paasikivi-Kekkonen-linjen.

Hur som helst: Estland vann sin självständighet åter, och kvar av det styrande estniska kommunistpartiet blev en nullitet, aldrig ens i närheten av att ta sig in i riksdagen ens efter omvandling till nationalkommunister. Många av de gamla kamraterna fann nu nya lönsamma verksamheter i det privatiserade näringslivet. Andra hittade nya fora i nya, till och med mycket borgerliga partier.

Några av dessa hade kommit tillbaka till sitt gamla hemland efter den sovjetiska ockupationen av Estland, men för oerhört många av de estniska kommunister som efter Estlands frigörelse efter första världskriget och ryska revolutionen hade det gått mycket illa långt tidigare, under Stalins utrensningar. Om dem skriver Kaplinski: 1937-1938 avrättades flertalet estniska intellektuella i Sovjetunionen, och alla som hade upprätthållit någon form av kommunikation med släktingar i Estland fängslades.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^