Lapidus, Jens & Bergting, Peter: Gängkrig 145

Jag blir först förbryllad över titeln till Jens Lapidus’ och Peter Bergtings serieroman ”Gängkrig 145” (Wahlström & Widstrand, 2009), men efter lite research förstår jag, att siffrorna syftar på ett postnummerområde, som omfattar Alby, Botkyrka och Tumba. Delar av de här områdena är ju invandrartäta, och de gäng av unga kriminella, i fallet exjugoslaverna också äldre gangsters, som står för det gängkrig som skildras, finns bland annat där.

Lapidus’ story startar med en våldtäkt på en berusad och försvarslös ung flicka, och utifrån den här händelsen trappas sen händelseförloppet upp till fullt gängkrig: tjejen, Jivan, berättar för sin bror Mahmud, varefter hämndvåld föder allt mera våld. I sina våldsamma partier, med fysiskt våld, vapen och bilar, fungerar också ”Gängkrig 145″ som serie.

Textförfattaren, Jens Lapidus, är den mest kände i duon bakom den här serien – han är som bekant en storsäljande deckarförfattare. Men i den här genren är tecknaren, Peter Bergting, honom mycket överlägsen. Hans färgteckningar är, när det gäller person- och miljöteckning och inte minst action, det som främst ger den här serieromanen dess läsvärde.

Lapidus är en spännande författare, vilket i den här boken illustreras av det efter serien lagda prosastycket om några av figurerna i serien, ”Mamma försökte”. Men som serieskapare är han en amatör: Topparna i storyn är alltför få och han behärskar inte riktigt serietekniken, att berätta sin historia med i huvudsak pratbubblor och så ett antal korta textbryggor som för historien framåt. Alltför ofta pepprar han bildrutorna med myriader av berättande och förklarande små textrutor.

En del av Lapidus’ story kretsar, à la vanliga läsdeckare, om konflikter mellan poliser, som har olika syn på hur jobbet ska skötas, Ronander och hjälten Hägerström. Hägerströms regelbrott, hans förhållande till en kvinnlig polis respektive en exhustru samt hans äventyrande i slutfighten av sitt och den senares barn pekar mot att det kan finnas en planerad fortsättning.

Görs även den i serieform, hoppas jag att Lapidus har lärt sig något av arbetet med ”Gängkrig 145″. Görs den som en vanlig deckare, à la det påhängda prosastycket, är jag inte lika orolig.