Kaplinski, Jaan: Titanic och isen

Titanics undergång har flera gånger använts som sinnebild även för tillvarons bräcklighet. Mikael Wiehes sång från 1977 ”Titanic” är ett av många exempel.

Den estniske författaren Jaan Kaplinski skrev 1995 på det här temat prosaboken ”Jää ja Titanic”, på svenska ”Titanic och isen” (översättning Enel Melberg, Natur och Kultur, 1997). Den består av 110 korta, nästan bloggartade texter, reflektioner snarare än prosalyrik – det senare sagt eftersom Kaplinski ju är en mycket läsvärd poet.

Likväl är även Kaplinskis prosa färgad av poesins mer associativa uttryckssätt:

”Ofta skriver vi efter en plan, vi vet vad vi vill säga. Att skriva en dikt, ett poem, en essä eller berättelse är att sätta kött på benen, att klä en naken tanke i bilder och exempel, att omvandla till litteratur. Min väg är den motsatta. Jag börjar i gestalten, bilderna, associationerna och försöker genom dem komma fram till tanken och förståelsen. I begynnelsen var inte ordet, logos, utan bilderna, föreställningarna. Logos, skelettet, tanken kommer sedan. Livet kommer före meningen med livet.”

Själva Titanic-dramat löper som en tanketråd genom de här texterna, men man ska av boktiteln inte bringas tro att detta är en bok om Titanics undergång.

Det här är en bok där tanken vindlar mellan ämnen som politik, människan som en del av en vidare biologisk miljö, kulturer: deras egenart och skälen till deras undergång. Författarens egna resor leder ofta till reflektioner över filosofiska och religiösa föreställningar; han är där påtagligt intresserad av asiatiska, afrikanska och indianska förhållningssätt, i dag fortfarande i viss utsträckning bevarade hos naturfolk.

Ändå är hans eget credo inte knutet till någon religion:

”Livet har ingen mening, planeterna jorden, månen, Saturnus, solsystemet eller kosmos har inte heller någon mening.
– – –
Jag skulle vilja säga att det är förnuftigare att se livet som en estetisk kategori. Livet är som en dans eller musik, där det inte råder några kausala, utan holistiska förhållanden, där allt hör ihop och är förbundet med vartannat. På frågorna om livets eller lidandets mening kan jag bara svara att svaret är allt sammantaget.”

Vad svarar man då alla dessa ensamma, de som inte uthärdar ensamheten utan söker sällskap, hjälp eller tröst? Svaret är helt uppenbart formulerat av en människa som inte tror på religionen som stödkorsett:

”Det finns kristelefoner, det finns telefoner där man kan höra grova ryska svordomar, telefoner på vilka man kan beställa glädjeflickor. Det finns även telefoner på vilka man kan beställa varm pizza.”

Nå, att läsa Kaplinski kan också det ibland fungera som ett sätt att hantera livet och dess tillkortakommanden.