Kaplinski, Jaan: Samma hav i oss alla

Jag fortsätter min omläsning av Jaan Kaplinski, den estniske poeten.

Antologin ”Samma hav i oss alla” (i urval och tolkning av Ivo Iliste och Birgitta Göransson och med förord av Bo Carpelan, Fripress, 1988) hämtar dikter ur diktsamlingar från 1982 och 1985, men innehåller också några tidiga dikter.

Redan Kaplinskis tidiga poesi är sinnlig, hans väder torrt med måttfulla sommarvindar:

den övergivna tvätten skär tänder på linorna och viftar med knytnävarna
låt vinden komma den klingar likt en tvåmanssåg likt sundens och
vikarnas orgel som en gång följde oss på vägen till skolan.

Också den här utvalsvolymen innehåller naturlyrik som kan mäta sig med det bästa i genren:

Skörden är bärgad, mössen överger åkern,
de kilar till gården och ugglorna följer dem.
På kvällarna hoar de ibland till varandra
från hörn till hörn i trädgården. I gräset hittade jag
en fjäril med utnötta vingar – den kunde
inte längre flyga. När jag var ute och kissade på natten
såg jag Vintergatan för första gången. I hasselhäcken
skrek en nötkråka idag – nötterna är mogna.
Getingbona är övergivna – getingarna själva
irrar festande omkring, kryper in i bikuporna,
syltburkarna och de mogna äpplena,
i gräset och träden filar syrsorna
allt högre, allt mer smärtsamt –
som vore de sommarens sista röst
som anade de att den ska brista.

Någon gång skriver Kaplinski lika komprimerat som Gunnar Björling:

Tystnad grodor
i trädgården
sprider sig röken

Men oftast är Kaplinskis bilder mer elaborerade:

Jag skulle kunna säga: jag steg av bussen,
steg ner på den dammiga vägen, där
det växer ung lönn och nyponbuskar.
Men egentligen hoppade jag ner i tystnaden
och där fanns varken mark eller annan grund att stiga på.
Tystnaden slog ihop över mitt huvud:
jag märkte knappt att bussen for iväg
medan jag sjönk allt djupare
hörde jag bara mina egna hjärtslag
och i takt med dem gled hemvägen förbi
med sina välkända hållpunkter –
spirande liljekonvalj och skogsfräken
harsyrans knoppar nästan öppna
en myrstack täckt av en glittrande brun hinna –
myrorna själva. Stora Tallen. Stora Granen.
Volmstegarna. Sandtaget. Bålplatsen.
Björkarnas vita stammar. Stora Stenen.
Och många minnen. Tystnad: havet mitt på land –
vad annat skulle jag kunna kalla dig?

I många av Kaplinskis naturlyriska dikter möts livets ändlighet och dess oändlighet.

Så här:

En första gång
en sista gång
finns jag i livet
är jag här

vinden vidrör
den blommiga gardinen
solen sjunker undan
hundarnas skall
barnens röster
från floden bortom skogen
längs vägen
doft av brännässlor

Och så här:

Det finns inget förflutet
ingen framtid ingen nutid
mellan ögonblicken ryms lite mylla och gräs
vinden leker med lillpojkens blonda hår
på gården ligger en öppen väska
till brädden fylld med blå plommon

nittioåriga Sara
ler innanför tältöppningen
Buddha sover invid vattnet
vart tog han vägen i min barndom
ibland nuddar vårfloden hans tår

Naturmystiker, i meningen att han skulle besjäla naturen, är Kaplinski inte:

Lien hänger du
under takskägget. Räfsan i skjulet.
Höet ligger på loftet.
Men gräset växer upp igen
och minns ingenting.

På ett gåtfullt sätt lever dock människan i tiden, medveten om tiden:

Det vita arket och tiden – det ena
fyller jag, den andra fylls av mig.
Så lika de är. Inför båda
känner jag mig lite rörd och tafatt.
Dikten dröjer som ett får framför
den höga tröskeln till det mörka stallet.
Du bländas av mörkret. Här
kan man bara treva sig fram.
Vitt ark. Vit ull. I mörkret
är dock tiden lika synlig eller osynlig
som där ute i ljuset.
Tiden – en vit våt handduk
som du vrider dikten ur
likt vatten.
Handduken
som torkar på det varma elementet
i det mörka badrummet.

Kaplinskis dikter vimlar av filosofiska och religiösa referenser: Moder Gaia. Apollo och Dionysos. Buddha. Rumi. Shamaner.

Men trossystemens underkastelse under absoluta normer värjer han sig emot:

I verkligheten bryter jag mot alla tio budorden
många skrivna och oskrivna lagar
varje slags grammatikens och poetikens regler,
jag tycker mer om sex än om etik och estetik,
kvinnor är mer fängslande än ädla principer,
barn mer fängslande än kvinnor

Hans eget credo finns i den här dikten:

Det finns ingen Gud,
det finns ingen regissör,
det finns ingen dirigent.
Världen spelar själv,
orkestern spelar själv
och även om fiolen
ramlar ur handen på någon
och hjärtat stannar till
möts människan och döden
aldrig någonsin – på andra sidan glasrutan
finns ingenting, det andra är en spegel
där min egen skräck
ser på mig med stora ögon
och bakom den skräcken
finns bara man tittar noggrant
gräs och äppelträd och en solros
som långsamt vänder sig mot solen
utan Gud, regissör eller dirigent.

Också i den här urvalsvolymen finns det politiska dikter, dikter som dock inte utmärker sig genom agitatorisk form utan av ett starkt berörande innehåll.

Här är en dikt som handlar om Estlands judar och vad det blev av dem under den tyska ockupationen:

Min moster kände dem väl, jag vet ingenting mer
om dem än namnen och andras minnen:
plåtslagare, kortvaruhandlare, advokater, läkare –
Genss, Michelson, Itzkowitsch, Gulkowitsch…
Var finns de? Några hann hit till kyrkogården,
vilar under stenar med hebreiska bokstäver. Men de,
som moster mötte på gatorna i det ockuperade Tartu
med gul sexuddig stjärna på bröstet, de
som hon till sina väninnors förfäran pratade med –
de finns inte här, de är skingrade
i namnlösa gravar, diken och gropar
på många ställen, i många länder, hemlösa i döden
liksom i livet, någon av dem svävar kanske
som en askflaga i luften och har än idag
inte sjunkit till ro. Jag tänkte
att om jag vore fysiker skulle jag vilja studera damm,
allt det som svävar i luften, dansar i solstrålen,
hamnar i munnen och ögonen, i isen på Grönland
och mellan böckerna på hyllan. Kanske skulle jag
någon gång träffa er under mikroskopet,
Isak, Mordechai, Sara, Ester, Sulamith
och vilka ni nu alla var. Kanske andades jag även idag
in någonting av er tillsammans med den berusande vårdoften,
en flaga av er sjönk kanske ner på vit vit
äppelblom i morfars gamla trädgård
eller i mitt gråa hår.