Mankiewicz, Joseph L: Plötsligt i somras

Joseph L Mankiewicz gjorde 1959 en sevärd filmatisering av Tennessee Williams’ pjäs från 1958 ”Suddenly, Last Summer”; på svenska kallades den här filmen ”Plötsligt i somras”.

Pjäsen bearbetades för film av Gore Vidal. Williams var uppenbarligen inte helt förtjust i resultatet; han kritiserade framför allt valet av Elisabeth Taylor för rollen som Catherine Holly. Vidal var för sin del kritisk mot att Mankiewicz hade ändrat på slutet i historien.

För egen del är jag, nu när filmen med anledning av Taylors död har repriserats i TV, glad över att ha fått se den här filmatiseringen – filmen undgick mig av någon anledning under en period i mitt liv, då jag annars såg nästan allt sevärt på bio. Det är, i denna tid fylld av action, befriande att se en film, vars spänning mest ligger på det psykologiska planet. (Också de förklarande scenerna mot slutet med dess hungriga pojk-kannibaler, för övrigt besläktade med liknande scener i filmatiseringen av William Goldings ”Flugornas herre”, är mer antydande än explicita.)

Dramatiken i filmen bygger på att den som förefaller vara galen, den på ett av nunnor drivet sjukhus inspärrade Catherine Holly (Elisabeth Taylor) snarare lider av en traumatisk chock med åtföljande minnesförlust – huruvida detta är realistiskt skildrat vet jag inte, eftersom jag inte är fackutbildad. Däremot framstår det ganska snart som sannolikt att modern till Catherines nu döde kusin Sebastian (han som är död, mördad, men till att börja med vet vi inte detta och framför allt inte hur och varför), den stenrika Violet Venable (Katharine Hepburn) nog inte är vid sina sinnens fulla bruk.

Att Mrs Venables relation till den nu döde sonen har haft något sjukt i sig uppenbaras gradvis, också genom Hepburns skickliga spel. Men varför vill hon ha Catherine lobotomerad av psydoktorn och kirurgen John Cukrowicz (Montgomery Clift)? Hon är så angelägen att hon är beredd att donera en mycket stor summa till det på pengar svältfödda sjukhuset där Cukrowicz arbetar. Mrs Venable lockar till och med Catherines mor och bror med pengar, villkorade med att de i den här operationen står på hennes dida.

Som tur är, för Catherine, faller inte doktorn omedelbart för pengafrestelsen – han styrs här av lagom portioner av yrkesetik och ett växande egoistiskt intresse för patienten. Med hans hjälp och envetna grävande i Catherines förträngda minnen uppdagas sanningen, inte bara hur Sebastian dog (alltså inte på grund av Catherine) utan också ytterligare en mörk botten till det som hände: Sebastian utnyttjade unga fattiga pojkar sexuellt och använde, som en väg att nå dit han ville, Catherine som lockfågel. Och inte bara Catherine – dess förinnan hade han på samma sätt använt sig av sin mamma.

När detta senare avslöjas, med alla relevanta personer som åhörare, blir det vi redan visste fullkomligt klart: Den verkligt sjuka människan i den här historien är Violet Venable.

Med reservation för att jag saknar psykiatriker- eller psykologutbildning tycker jag att det här fortfarande är en film väl värd att se.