Chaplin, Charlie: Moderna tider

En av de sista dagarna under vår vintervistelse i Öregrund såg Birgitta och jag en verkligt sevärd filmklassiker i TV, Charlie Chaplins ”Moderna Tider” (”Modern Times” från 1936). Chaplin var producent, regissör, manusförfattare och kompositör till filmmusiken samt spelade huvudrollen; hans (tredje) hustru Paulette Goddard hade den andra bärande rollen.

Många minns säkert den här filmen som en satir över autmationen inom industrin, över den löpande bandet-princip som hade lanserats av Henry Ford. Den delen är också mycket skickligt gjord; Chaplin driver driften med rationaliseringarna in absurdum – jag tänker då bland annat på roboten som är tänkt att mata arbetarna under arbetets gång.

”Moderna tider” var Chaplins sista stumfilm, men ändå inte rätt igenom en stumfilm: han komponerade själv den musik som fogades till stumfilmen.

Bland det man hör i filmen finns hans berömda ”Smile”.

Men frågan är om inte hans sång- och dansnummer på caféet, där hans föräldralösa kvinnliga skyddsling och älskade (Paulette Goddard) har ordnat jobb åt honom, är ännu vassare. Chaplin får ett kombinerat jobb som servitör – ni kan ana vad han ställer till med i den rollen – och sångare. (Det finns för övrigt än i dag i New York operasångare, som försörjer sig i samma slags kombinationsyrke.) Charlie har dock svårt att läras sig texten utantill, vilket Paulette försöker komma runt genom att skriva ner den på hans vita manschett. Förgäves, visar det sig; det är en lösmanschett som Charlie omedelbart tappar. Paulette uppmanar honom då att improvisera, och det är nu Charlie gör ett av sina mest fantastiska nummer. Han balettdansar och sjunger samtidigt något som musikaliskt ligger i gränslandet mellan opera och Music Hall, och hans påhittade text är på ett nonsensspråk, som förefaller besläktat med både italienska och esperanto:

Se bella pew satore,
je notre so katore,
je notre qui kavore,
je la ku la qui la kwa…

La spinach or la busho,
cigaretto toto bello,
ce rakish spagoletto,
ce le tu la tu la trois…

Senora fila scena,
voluez-vous la taximeter,
la jaunta sur la seata,
je le tu le tu le waaah!

Över huvud taget är Chaplins rörelseschema så här på krönet av hans stumfilmskarriär oslagbart. Det gäller när han dansar, åker rullskridskor eller agerar i största allmänhet. Skrattfesterna blir många.

Men som redan har framgått av vad jag ovan har skrivit om löpande bandet och automationen, har den här filmen en samhällskritisk, rent av politisk sida ockaå.

Chaplin var en politiskt mycket medveten filmskapare, med hjärtat till vänster. Som exempel kan nämnas hans ”Diktatorn” från 1940. I början av 1950-talet, under McCarthy-tiden, förvägrades han först utresetillstånd (han var inte amerikansk medborgare), sen – när han hade fått åka till England – inresetillstånd, och han bosatte sig också i Europa.

I ”Moderna tider” är det uppenbart, att han inte kritiserar modern teknik utan det kapitalistiska industrisamhällets mot arbetarna inhumana strävan efter profit till varje pris. 1936, när filmen gjordes, var depressionskraschen fortfarande nära i tiden, och arbetarna i filmen står städnigt i valet mellan underkastelse och klivet ut i den väldiga arbetslöshetsarmén. På vilken sida den så kallade rättvisan står framgår av de ständiga polischockerna och av fängelsescenerna.

Filmens hjälte, för egen del inte särskilt politiskt medveten, hamnar genom omständigheternas spel rakt in i kampen mellan de arbetslösa och ordningsmakten: En lastbil, som kör förbi på gatan, tappar den röda varningsflaggan som hänger längst bak på lasset, varvid den alltid tjänstvillige Charlie tar upp flaggan och viftande försöker göra föraren uppmärksam på vad som har hänt. Med påföljden att en stor demonstration av arbetslösa ansluter till mannen med den röda fanan i tron att han är deras anförare. Charlie blir förstås gripen som kommunistledare.

Här och på några andra ställen i filmen hör man en melodi, som inte är Chaplins egen. Den heter ”Hallelujah, I’m a Bum” och finns i två snarlika varianter, en av Harry McClintock och en av Joe Hill; McClintock och Hill kände varandra, bland annat från sin gemensamma vistelse på Hawaii. Det intressanta i det här sammanhanget är att båda var wobblies, medlemmar och aktivister i IWW. IWW var en anarkosyndikalistisk fackföreningsrörelse.

Men kanske var kommunistbeteckningen på arbetslöshetsarmén vid den här tiden (1936) ändå förenlig med att Chaplin som bakgrundsmusik använde en gammal anarkosyndikalistisk kampsång – Chaplin var politiskt mycket medveten och behöver inte ha lockats bara av sångens luffartema. Avrättningen av Joe Hill 1915 medförde, att många av de ledande i IWW gick med i kommunistpartiet. Joe Hills sångmö Elisabeth Gurley Flynn, ”The Rebel Girl”, blev så småningom till och med ordförande i det amerikanska kommunistpartiet.

Men det är en annan historia.