Fria Proteatern: Sånger av Vysotskij

Jag har tidigare skrivit om Dan Fägerquist och hans tolkningar av den ryske sångaren Vladimir Vysotskij (1938-1980); den som vill veta mer om Vysotskij och hans sånger kan lämpligen söka på Fägerquist under Kulturspegeln, Musik, så slipper jag upprepa mig.

Dan Fägerquist har kvalitéer som vysotskijtolkare, men jag kritiserade honom för att ha politiskt friserat Carsten och Ola Palmaers mycket trogna svenska tolkning av Vysotskijs ”Vargjakten”.

Den finns nu, tillsammans med bröderna Palmaers övriga vysotskijtolkningar, tillgänglig i sångboken Vladimir Vysotskij: ”Vargjakten” (Karneval förlag, 2007). I den ingår hela 48 sånger av Vysotskij, texter med ackord och noter (notskrift av Stefan Ringbom). Carsten och Ola Palmaer har skrivit två förord till boken, ett från 1986 (boken utgavs i sitt ursprungliga skick av Ordfront i samband med att Fria Proteatern först satte upp sin föreställning med sånger av Vysotskij på Scalateatern i Stockholm) och ett för den här utvidgade nyutgåvan. Bröderna Palmaer är mycket skickliga i sina tolkningar av Vysotskijs sånger, men de ger i de här båda förorden också en fullkomligt lysande introduktion till Vysotskijs sångskapande och den tid och det samhälle de tillkom i.

Med boken följer en CD med material ur Fria Proteaterns föreställning, jämfört med den tidigare skivversionen (CBS 1987) utvidgad med fyra sånger och tre talade inslag.

Men märk alltså, att boken innehåller långt fler sånger än de som finns med på skivan med Fria Pro.

Sammantaget är boken och CDn något av ett måste för oss som rör oss i skärningspunkten mellan musik, teater, poesi och politik.

Jag har tyvärr inte sett Fria Proteaterns föreställning, varken när den ursprungligen sattes upp eller när den relativt nyligen återkom. Problemet med alla liveupptagningar från teatrar är att den magi som skapas på scenen sällan fullt ut kan föras över till CD (som ju bara är en ljudupptagning). Missförstå mig inte – jag tycker att CDn är mycket bra, men jag anar, att teaterpubliken fick en ännu häftigare upplevelse.

Jag blir starkt medveten om det här, när jag läser Tofe Ellefsens entusiastiska recension i DN 1986. Hon noterar att Vysotskij själv var skådespelare och framhäver mycket riktigt Tomas Bolmes insatser på scenen. Och också jag faller till föga inte bara inför Vysotskijs text utan också Bolmes framförande i till exempel ”Balladen om barndomen” och ”De glödande bastun”, som båda har beskrivande, läs gärna teatrala inslag. Men jag undrar hur det skulle ha varit att dessutom se Bolme göra de här numren på scenen.

Ellefsen lyfter i övrigt fram främst Stefan Ringbom, ”tveklöst sångaren i det här gänget”. Också där är jag beredd att understödja hennes omdöme. Ringbom gör en utmärkt ”Vargjakten”, men jag skulle också vilja nämna ”Dina ögon är som knivar” (med Pär Lindblom på bluesmunspel), ”Kupolerna” (görs, trots att texten handlar om tsar Peters Ryssland, som bluesig rockballad) och inte minst ”Ninka”, en skitig och fantastisk kärlekssång i den ryska tjuvballadtraditionen.

Jag har i min förra artikel om Vysotskij skrivit om honom i hans egenskap av politisk dissident, och jag ska nedan återkomma till temat. Men man ska kanske tillägga, att hans perspektiv var mångfacetterat: han vågade se sovjetsamhället i alla dess aspekter.

Jag har själv hört ingermanländska vänner, som själva var med. beskriva tyskarnas belägring av Leningrad med alla dess fasansfulla aspekter: isande kyla, svält, kannibalism. Det är därför värt att notera, att den dissidentstämplade Vladimir Vysotskij i sin sång ”Jag växte upp under Leningrads belägring” (här sjungen av Elisabeth Nordkvist) närmast framstår som sovjetisk patriot.

Men dissident var han lika fullt, inte bara i ”Vargjakten” och ”Bodaibo”; ni hittar texterna i min förra recension under Kulturspegeln, Musik.

Jag ska nöja mig med att ge exempel från två av sångerna på CDn och i sångboken.

I ”Balladen om barndomen” berättar han om ”nätterna för längesen då landet var ett fängelse, / då var det en historisk tid, då var det en hysterisk tid, / de tog folk när de viskade, de tog folk när de älskade”.

Längre ner i texten hittar man följande replikväxling mellan två föräldrar: ” – Hur mår sönerna? Saknade, förmodligen stupade. / och dina? – En i Magadan och en i Vorkuta.”

Och så en bild ur vardagslivet:

Vitkas farsa bygger tunnelbanan
det är bättre där än i vårt hus.
Våran korridor tar slut mot muren
men en tunnel leder ut i luft och ljus.

Så långt barndomsminnena.

”Den glödande bastun” inleder Vysotskij med

Elda bastun! Låt ångorna blända mig,
bär mig långsamt bortom vett och förnuft!
Gör mig rusig och saligt förgiftad
med brännande, renande luft.

Jag ska sitta på översta laven
långt från mänskornas skitiga spel.
Elda väggen till glöd, värdinna,
elda tvivlet ut ur min själ.

”Jag vill glömma mig själv och mitt liv”, sjunger sångens jag, och han har skäl; han är en av de många, många som fördes till Sibirien:

I träsket och i gruvorna
åt vi stendamm och drack vår gråt.

– – –

Slå en skopa på de glödheta stenarna,
jag vill glömma mitt liv och mig själv.
Jag fick nog av de iskalla dimmorna,
ge mig dimma som bränner som eld.

Jag var oskyldig, jag blev benådad,
men vem ger mig tillbaka mitt liv?
Och jag piskar bröstet med riset
på mitt arv från en dyster tid.

Just den här insikten – att inga rehabiliteringar i världen kan ge de hundratusenden, ja miljoner, som i den ena eller den andra meningen berövades sina liv, deras liv tillbaka – skulle jag, via Vladimir Vysotskij, vilja förmedla till dem som tror, att det ena eller det andra slaget av ett ”högre” mål skulle kunna rättfärdiga att man offrar människor för att nå detta mål.