Rooste, Jürgen: Presidenten bor nånstans i närheten

Jürgen Rooste är född 1979 och således blott 26 år gammal. Med fem diktsamlingar har han ändå lyckats etablera sig som poet och, vad jag förstår, vinna en postion i den yngre estniska lyriken.

Han har också översatt Allen Ginsburg till estniska, och mycket riktigt finns det hos Rooste ordflöden som kan tänkas vara återklanger från den amerikanska beatpoesin. Men Rooste är omisskännligt estnisk också i sitt val av droger, som här i den inledande dikten i ”Presidenten bor nånstans i närheten” (översättning Peeter Puide, Ellerströms, 2007):

varför behöver vi dikten

hjälper den på något vis
en att avstå från alkohol
men gudiröven
jag sade ”avstå från alkohol”
varför avstå från den
det är vår nationaldag
trademark mer inarbetat än ”welcome to estonia”
i will motherfuckin’ phone ya
sen går vi på krogen

Nå, Rooste dricker, av hans dikter att döma, alkohol också andra dagar än nationaldagen. Som till exempel i den mycket roliga dikten om en författarafton, ”Diktarens liv”. Eller som i den ganska märkliga kärleksdikten ”Älskar du mig till evighetens rand”:

älskar du mig ännu då
när jag inte klarar av allt detta
när jag dricker mig full och en stund
före världens slut faller i sömn i mina spyor
i en rumshörna någonstans som ett lyckligt barn

Hos Rooste finner man mycket riktigt en befriande respektlös självironi: ”om jag hörde talas om någon som jag / skulle jag hålla honom för ett fullständigt pisshuvud”.

Rooste brottas med ett problem, så typiskt för ett pånyttfött land, så fullt av nationalism:

I ”Att söka efter evigheten II” heter det:

älska och bevara idag din estniske man
för i morgon är kanske tiden en annan
ingen beteckning ”estnisk” finns inga tankar och ord vi inbördes behöver
enda sättet att vara är självtvivlets

Men i inledningsdikten tacklar han nationalitetsfrågan med något som liknar en klackspark:

å andra sidan
vad skall man med staten estland
estland är som en dikt av någon med skrivklåda
vindarnas land javisst tackarmjukast farväl
blås mig härifrån

Dock, dagens Estland är också redan en del av det nya Europa. I dikten ”Resignation” finns följande:

u. ser helt enkelt aldrig
sin fru
hans fru arbetar i bryssel
och semestrar utan honom söderöver
u. tar semester i bryssel
vad de gör där
vet jag inte
hans fru går nog på jobbet
och u. glor samtidigt på tv och de kanaler
som vi inte har
och går till mini-europa för att se de stora husens
småsmåsmå modeller

Tidsmässigt och kulturellt spänner Roostes poesi och referensramar ända från beatpoesins dagar fram till dagens pop-, rock- och rapmusik: I ”Estlandsbästa” sitter poeten med ”bobdylan i hörlurarna / (visons of johanna) och / sartre i handen”. En annan dikt heter ”Punk-rock halleluja”.

Peeter Puide har på ett träffsäkert sätt med den här samlingen gett svensk publik ytterligare en värdefull inblick i vad som händer i den allra nyaste estniska litteraturen.