Åkesson, Sonja tonsatt och på skivor

Sonja Åkesson (1926-1977) är en fortfarande läst och älskad poet; jag har, med anledning av en nyutgåva av hennes dikter, skrivit en längre artikel om hennes lyrik – du hittar den här, så jag behöver inte upprepa min analys av den.

Hon blev tidigt tonsatt av den mångsidige och på många sätt kongeniale Gunnar Edander. En del av hans tonsättningar, dock inte alla, hittar man i sångboken ”Slagdängor” (Rabén & Sjögren, 1969). 1983 gav MNW ut LPn ”Sonjas sånger” (MNWP 130), som innehåller en del av sångerna i boken men även andra av henne som Edander har tonsatt. Den som sjöng in Sonja Åkessons sånger på skiva var den magnifika sångerskan Ulla Sjöblom, som assisterades av Eva Möller, gitarr, Kjell Westling, flöjt, sopransax och bouzouki, Mike Watson, bas, Lars Lundbom, trummor, och så Gunnar Edander, elpiano och synth. Den här LPn finns återutgiven som CD men nu tillsammans med nio sånger av Lars Forssell, också sjungna av Ulla Sjöblom. CDn heter ”Ulla Sjöblom” (MNWCD 232, 1993).

Gunnar Edander har hittat rätt ton i flera av Sonja Åkessons texter: den muntra ”Humlan från Kumla”, ”Dunk, dunk, nu? nu?” där musiken kongenialt fångar texten, ”Inte är det roligt att bli gammal tango” som förstås är just tango, ”Natt kallare” med sin femtiotalsviseton och så ”Förr i tiden” med kul refräng och så prat till musik däremellan. Edanders styrka är att han i sina tonsättningar fångar dikternas innehållsliga egenart och att han förmår variera det musikaliska uttrycket.

Sonja Åkessons fortsatta angelägenhet även för en ny och yngre publik illustreras av att Playground har låtit elva svenska sångerskor tonsätta och sjunga in 13 av Sonja Åkessons dikter. CDn, med vilken följer en liten bok med de tonsatta texterna, heter ”Sonja Åkesson tolkad av Kajsa Grytt, Anna Järvinen, Britta Persson, Lisa Nilsson, Lena Swanberg, Sofia Karlsson, Annika Norlin, Rebecka Törnqvist, Nina Ramsby, Anna von Hausswolff och Frida Hyvynen” (PGMCD 63, 2010).

Det här är en välkommen skiva och dess tonsättningar är intressanta men inte utan vidare överlägsna Edanders gamla. De sjungande damerna kompas av ett gäng mycket kompetenta musiker, till exempel Martin Hederos, klaviatur, och Johan Kullhammar, blåsinstrument.

Bara i ett par-tre fall hittar man på den nya skivan nya tolkningar/tonsättningar av texter som fanns med också på Ulla Sjöbloms skiva. Sofia Karlssons nytolkning av ”Ja tack” står sig hyggligt mot Sjöbloms/Edanders gamla balladartade recitation till gitarr, men Anna Järvinen har kanske inte riktigt lyckats fånga den rytmiska regelbundenhet som Edander och Sjöblom så fint har fångat i Åkessons ”Ajajajaj”. Även ”O” är snäppet bättre i Sjöbloms och Edanders tolkning än i Järvinens, men jag gillar faktiskt också Järvinens tolkning.

Starka nummer på den nya CDn är Lisa Nilssons ”Pastell” i folkviseton, Annika Norlins rockballadartade tolkning av ”Åkej” och så den avslutande ”Neeijjj”, som Frida Hyvönen gör à la konkret poesi från sextiotalet.

Även Lena Swanbergs tolkning av ”Två dikter till Ann-Christine” har sina fördelar, vilket jag tror har att göra med att regelbundenheten i Sonja Åkessons dikttext gör den lätt att sätta melodi till och sjunga. Annars slås jag i flera fall av att dikttexternas oregelbundenhet och ojämna radlängd gör dem svåra att bruka som just sångtexter – i några fall har sångerskan/kompositören till och med tvingats att anpassa, repetera och korta.

Det sista gäller till exempel Kajsa Grytts annars intressanta och kongeniala – pratsång till underliggande musik – version av ”Utdrag ur Självbiografi (replik till Ferlinghetti)”; det ligger ju i beatpoesins natur att ibland breda ut sig över sidorna. Också Nina Ramsbys fina ”Skärvor av en svit” med sin underliggande musik har starka drag av beatpoesi.

Hur en yngre generation bedömer den nya Sonja Åkesson-CD-boxen kan du se här.