Magnusson, Dennis: Elake Måns

Uppsala stadsteater firar sitt 60-årsjubileum – teatern startades 1950-1951 – med Dennis MagnussonsElake Måns”. Idén är ganska självklar: flertalet av figurerna är hämtade ur Gösta Knutssons mycket uppsalafärgade barnböcker om Pelle Svanslös.

Pjästiteln ger dock en fingervisning om att fokus i den här scenuppsättningen har flyttats från Pelle (spelad av Jesper Feldt) till hans fiende i alla böckerna, Måns (Robin Keller). Och även om man till namnen känner igen figurer som Bill (Jakob Hultcranz Larsson), Bull (David Rangborg), Gammelmaja (Tytte Johnsson) och Gullan (Bahar Pars), skiljer dessa sig mycket både från Gösta Knutssons ursprungskaraktärer och från de bilder av dem tecknare som Einar Norelius och Lucie Lundberg har satt på våra näthinnor.

Föreställningen var i många stycken rapp och rolig och den äldre rockmusik som beledsagade handlingen kul att lyssna på, men jag tror att många i premiärpubliken – väl förtrogna med Gösta Knutssons kattvärld som vi är – kände sig lite dragna vid näsan. Vi vuxna kunde ju å andra sidan, bosatta som vi är i Fadimes stad, lätt ta till oss den nya dimension Dennis Magnusson har lagt till Gösta Knutssons ursprungsberättelser – men jag undrar om inte många i den talrika yngre publiken (sju år och uppåt) kan ha känt besvikelse över att det här nog inte var den ”riktiga” Pelle Svanslös.

Även om Gösta Knutsson också skrev om till exempel taxen Max, var hans Uppsala en utpräglad Kattstad. för att använda pjäsens terminologi. Det nya med pjäsen är att Dennis Magnusson har försett Uppsala också med en parallell Hundstad – det är till och med så att några av figurerna (hundarna) i den – Daisy (Elisabeth Wernersjö) och inte minst William (Göran Engman) – blir mer intressanta än några av de ursprungliga Gösta Knutsson-figurerna, inklusive Pelle; dock är Robin Kellers Måns en skapelse i paritet med de nämnda hundarna.

Elake Måns förmänskligas – kan man säga så om en katt? Från att ha varit endimensionell och elak lockar hans kvinnliga valpvän från kattungetiden Daisy fram undanträngda sidor hos honom, och så förvandlas Gösta Knutssons ursprungshistoria om katterna i Uppsala till ett slags katternas och hundarnas West Side Story.

Den här historien görs bitvis riktigt bra på scen. Men jag kan inte undanhålla er att jag är lite besviken över att Gösta Knutsson inte känns särskilt närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^