Blomberg, Erik

Den 14 maj 2006 är det 75 år sedan ådalstragedin. Om den skrev Erik Blomberg en dikt, som torde vara en av de bästa och mest kända politiska dikterna i det här landet:

GRAVSKRIFT

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.

Dödsskjutningarna ägde rum den 14 maj 1931. Blombergs dikt publicerades 17 maj i tidningen Social-Demokraten, därefter också i diktsamlingen “Nattens ögon”, 1943. Den som vill ha den i sin ägo rekommenderas att köpa boken “Bakom TV´n ändrades ljuset. 56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider” (Bonniers, 2005).

I boken konstaterar Greider, att Erik Blomberg i dag är en närapå bortglömd författare men att han på sin tid var en stor kulturpersonlighet inom den intellektuella vänstern, inte bara själv poet utan också en mycket skicklig översättare av poesi, dessutom intressant konstskribent med mera.

Den som vill lära känna Blombergs poesi rekommenderar jag att på antikvariat eller bibliotek skaffa urvalsvolymen “För ljusets skull” med inledning av en av Sveriges mest betydande kritiker genom tiderna, Bengt Holmqvist (FiBs lyrikklubb, 1956). Varför återutger förresten inte Ordfront, som i dag är huvudägare i Lyrikklubben, den här och andra lysande nummer i klubbens forna utgivning?

På den tiden då Birgitta besökte och talade på snart sagt varenda ort av någon betydelse i Sverige, gjorde jag en liten insats åt henne: eftersom hon ofta och gärna använde (och förresten fortfarande använder) sig av tekniken att citera hela eller delar av dikter, som passar in i hennes aktuella tema, kopierade jag ur mängder av böcker dikter av mängder av olika författare och satte in dem i en pärm, märkt med Dikter för mötesbruk. Hon har sen själv fortsatt att utvidga den här lyriksamlingen, som i dag omfattar flera pärmar.

En dikt som hon flera gånger har använt vid möten är skriven av Erik Blomberg:

VIOLONCELLEN

I

Då bomblarmet tystnat
och kanonaden,
är det som folket lyssnat
i den sönderskjutna staden.

De som ännu överleva,
de som ännu kunna andas,
fram ur mörka skyddsrum treva
i ett hopp att dagen randas.

Vad ej elden hunnit härja,
vad som ej begravts i gruset,
söka de försiktigt bärga
ur det ödelagda huset.

Med sig släpa de sitt sista
tillbehör, av röken svärtat,
och en ensam man i famnen
bär sin cello tryckt mot hjärtat.

II

Gömd under jorden
i källarvalven
sjunger osynlig
violoncellen.

Ingen kan tysta
den eviga sången,
sången om frihet
för trälen och fången.

Hör hur den lyfter sig
– översvinnlig.
Människans längtan
är oövervinnlig.

Då dödslarmet tiger
skall hon bevara
tonen som stiger,
den underbara.

Här är en annan Erik Blomberg-dikt, som Birgitta också tycker mycket om och brukar citera i sina tal:

MÄNNISKANS HEM

Nu är det natt över jorden.
Darrande stjärna, gläns.
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.

Marken och mullen och mörkret,
varför älskar jag dem?
Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.

(Texten tidigare publicerad på Bos blogg den 20 januari 2006.)