Kruusa, Kalju: Mötesvis

Kalju Kruusa heter en estnisk poet, född 1973. Han debuterade 1999, således 26 år gammal, och fick för debutsamlingen det mycket prestigefyllda Betti Alver-priset. Betti Alver (1906-1989) kom genom sin språkliga virtuositet att bli den estniska 1900-talspoesins grand old lady.

Den sverigeestniske författare Peeter Puide, själv en mycket framstående poet (fast på svenska – se Kulturspegeln, Prosa & lyrik) har till svenska tolkat Kruusas andra diktsamling ”Treffamisi” (2004): ”Mötesvis” (Ellerströms, 2007). Den utkom lagom till bokmässan i Göteborg, som ju hade Estland som huvudtema.

Kruusas poesi är fylld av detaljer – kanske är det därför han i sitt (samt mitt och Puides) hemland har kallats för poesins urmakare – och de här detaljerna är noggrant utvalda och betydelsebärande; Kruusa är utan tvekan en lyriker som mycket noga överväger varje ord han använder.

Det jag själv oavbrutet grips av i Kruusas lyrik är de verbalt visualiserade bilder han ger av situationer, årstider, stämningar, landskap, tankeassociationer. Jag ska ge några exempel:

Vid halvniotiden

under fönstret är en lönn
lövad så som förra året

den skänker tillvaron
sin egen färg

och är en västlig
guldljus sol i kronan

och skuggorna av måsarna
som cirklar i det himmelsblå

smeker stundom löven
som smeker mina ögon

i sommarnattens ljus
börjar godnattsagan för de små

det lilla barnet sjunger
att än vill det inte somna

Några minuter väg

jag dricker te.
framför mig är bara
en smal linje väg
som leder vidare.
en grind som öppnar sig
mellan lindblommen.
förande, vidare
och vidare.

det gröna teet
börjar ta slut.
om jag bara
hade en teplantage
i stället för vinbärsbuskar!

som ett sockerrörs-
fält i stället för
en potatisåker.
som på fiji,
vars huvudstad
är suva och
statsäldsten
iloilo,
på fijiska
all the same
och lots of fun.
vill jag också
till fiji?

jag blir kvar där
så länge
min tid räcker,
är mer där
än blir kvar
på min potatis-
åker och
bland
mina vinbärsbuskar.

I stan på sommaren

det var en varm dag
jag var i mustamäe
för att hämta nya
id-kort

i trådbussen var
en flicka med
slätt rakt
långt tjockt hår

det påminde om
gult och grönt
sjögräs fästat
vid en sval sten

fritt böljande
i vattnets djupströmmar

*

ödehusets tak läcker
som en brödkant läcker honung
och minnena drar mig så hårt
vid näsan att jag faller av min stol

vårt rum är fyllt av dina pauser
av ljusblå bossa nova
i rummet ryms inte längre bara jag
själv utan att göra rum åt dig

i vårt rum har du aldrig varit
inne ändå lämnade du det
ditt ansikte redan den sekund
den stund jag kände

att du själv är det vackraste av rum

Jag har inte läst Kalju Kruusa i estniskt original, bara i Peeter Puides översättning. Som estniskspråkig och med egna estniska rötter ser jag detaljer, som pursvenska läsare utan mina (och Peeter Puides) förutsättningar kanske inte missuppfattar men ändå inte får rätt associationer till.

Det är knappast troligt att en svensk läsare kan se betongförorten Mustamäe eller landskapet i Viljandi under skördemånaden framför sig på samma sätt som en estnisk läsare. Att ”Sakala” är en tidning förstår man nog av sammanhanget. Men begriper någon, som aldrig har upplevt esters oförmåga att uttala mjuka konsonanter som ”b” i början av ord den fulla komiken i den dikt där ”Baccara” (sånggruppen) blir ”Packara”?

Det här är mer en inventering av problem, som översättaren måste ha ställts inför, än anmärkningar – Puide har så vitt jag förstår gjort mycket kongeniala tolkningar av Kruusas dikter. Men borde man kanske ha haft ett kort efterord, där översättaren hade kunnat redovisa den här typen av tolkningsproblem?