Strindberg, August: Dödsdansen

August Strindberg (1849-1912) har jag allt sedan gymnasietiden läst i mycket stor utsträckning, också sett många dramer av på olika teatrar. På scen har jag dock aldrig tidigare sett hans ”Dödsdansen”. När jag nu har gjort det på Dramaten, har jag inte bara sett hela ”Dödsdansen”, ”Dödsdansen I-II”, det vill säga också den sällan spelade andra delen. Jag har dessutom fått se en i många stycken fullständigt lysande föreställning.

”Dödsdansen”, tillkommen vid förra sekelskiftet, utkom i tryck år 1901. Stycket är alltså skrivet efter Inferno-krisen och innehåller liksom de närmast föregående dramerna expressionistiska och symbolistiska drag men är ändå i högre grad ett naturalistiskt skådespel i Strindbergs ännu tidigare anda. Fast handlinlingen är nog så symbolistisk i all sin realism: helvetet finns här på jorden, närmare bestämt i äktenskapet – åtminstone i Edgars (Örjan Ramberg) och Alices (Stina Ekblad) äktenskap.

Litteraturvetare har påtalat, att skildringen av detta äktenskap som så mycket annat hos Strindberg har lånat element ur verkligheten. En inspirationskälla har sålunda varit äktenskapet mellan Augusts syster Anna och Hugo von Philip, vars kulturradikalism Strindberg numera häftigt opponerade mot. Det faktum att ”Dödsdansen” också innehåller ett triangeldrama, med vännen i familjen, Kurt, som en konkurrent till Edgar, tycks ha sin rot i att Strindberg vid tiden för dramats tillkomst var intresserad av den finlandssvenske författaren Karl August Tavaststjernas hustru Gabrielle.

Men kunskaper av det slaget behöver man inte för att med behållning se ”Dödsdansen”. Den danse macabre som Edgar och Alice är invecklade i är, trots pjäsens speciella förlopp, så allmängiltig, att man kan se dramat utan några som helst föregående kunskaper. Den ondska som dramats i 25 år gifta par besitter och de infamiteter och ränker de riktar mot varandra är av ett slag som man måste vara både döv och blind för att inte uppfatta. Vad man undrar över är förstås vad det är som fick dem att bli sådana och om alla äktenskap är dömda att bli så här. Men vad var det i så fall som fick den tredje huvudagerande, Kurt, att uppvisa drag som vi brukar uppfatta som mänskligare? (Mer än då att Kurt är en idealiserad bild av Strindberg själv, vilket i den aktuella föreställningen betonas genom att Björn Granath, som spelar Kurt, i tablåer i pjäsens inledning och avslutning också får föreställa August Strindberg. Granath spelar för övrigt i båda fallen sina roller mycket fint.)

Dramats andra del, med nästa generation i fokus, brukar sällan spelas, och det är synd, eftersom det vi efter mellanakten fick se på Dramaten rätar ut en del av frågetecknen om hur Strindberg såg på mänskligheten. Här förkroppsligas den intriganta ondskan mer entydigt av mannen, Edgar. Men intressantare än att hans hustru, redan före men särskilt efter hans död, visar sig mäktig mänskligare känslor är porträttet av deras dotter Judith (Sofia Pekkari, som vi nog ska hålla ögonen på; hon har talang). Också hon bär på arvet av intrigmakeri: spelar ut två unga män, Kurts son Allan (Christoffer Svensson) och löjtnanten (Erik Magnusson) mot varann. Dödsdansen ser alltså länge ut att upprepas även i nästa generation. Men i Judiths och Allans fall ser det till slut i dramats final ljusare ut: Allan vinner genom sin renhjärtade hållning Judiths hjärta. Så kanske – kanske – går de här unga tu en ljusare framtid till mötes än det veritabla helvete som var föräldragenerationens.

Redan i första delen framställs Edgar och Alice som rena djävlar. Örjan Ramberg gör Edgar till sadistisk och oberäknelig plågoande och Stina Ekblad Alice till någon som inte står Edgar efter i infamiteter. I andra delen förvandlar Ramberg med regissörens, John Cairds, stöd sin roll till något ännu värre, ren galenskap, vilket ändar i att han till slut med svärdet i hand bokstavligen dansar en danse macabre och dör. Caird har här skruvat upp dramats tempo till ursinnig fars. Man är beredd att vända en av Kurts repliker till sin motsats: ”Jag har inte varit med om värre.”

I det sista ligger absolut ingen kritik. Tvärt om: det som Caird och ensemblen åstadkommer på Dramaten är, som väl redan har framgått, fullkomligt lysande teater!