McEwan, Ian: På Chesil Beach

Ian Mc Ewan (född 1948) anses av många som Englands främste nutida författare, därför också belönad med en rad litterära pris. Jag har inte läst tillräckligt mycket av honom för att våga göra en så vittgående bedömning, men pocketutgåvan av ”Cementträdgården” (Ordfront) 2002 väckte mitt intresse för hans författarskap, och ”På Chesil Beach” (översättning Maria Ekman, Ordfront, 2007) har definitivt övertygat mig om att McEwan är en betydande författare.

”På Chesil Beach” är till formatet mer en långnovell än en roman. Av någon anledning får den mig att tänka på de litterära pärlor i det lilla formatet som fordom ingick i serien Tidens klassiker – och McEwan skriver så bra, att den utan vidare skulle passa in i den traditionen. Den är också så engelsk på det där sättet som vi känner igen från klassisk engelsk skönlitteratur.

Tiden, miljön och människorna i tiden och miljön beskrivs tydligt och med en hinna av vemod, inte nostalgi, över alltihop.

Boken innehåller både tillbakablickar och en epilog, men fokus i handlingen ligger på en enda dag i juni 1962, den dag då Edward och Florence gifter sig. Det gör de på ett hotell i Dorset på den engelska sydkusten.

Tidpunkten är väl vald för just det ödesdrama McEwan skapar kring de unga älskande: Det gamla England med sitt imperium och sina märkbara klassklyftor lever ännu. Den nya tiden, med sin sexuella revolution och med sin rockmusik, har ännu inte kommit. Sålunda känns det inte osannolikt, när man som läsare får reda på att bokens 22 år gamla man respektive kvinna fortfarande är oskulder inför bröllopsnatten.

Bokens tragedi ligger i att de förblir det även efter bröllopsnatten.

Varsamt blottlägger McEwan bit för bit bakgrunden till detta, och hans skildring av vad som sker under bröllopsnatten är ett mästerstycke av balans och psykologisk insikt.

McEwan tecknar bilden av en ung, studiebegåvad man ur arbetarklass och en ung musikaliskt mycket begåvad flicka ur samhällets övre skikt. De träffas av en slump och blir förälskade, ja faktiskt förälskade, i varann. De lyckas också överbrygga de klyftor som deras respektive klasstillhörighet helt naturligt skapar mellan dem. Men på en punkt är de varann diametralt olika: Han känner en stark sexuell åtrå till henne. Hon visar sig inte bara sakna den sortens lustar; hon får närmast panikkänslor inför tanken på sex. (Av epilogen framgår det, att han senare rikt kompenserade sig för tillkortakommandet under bröllopsnatten, men med andra kvinnor.)

När det gäller Florences låsning, tycker jag McEwan lämnar läsaren lite i sticket. Handlingen innehåller visserligen antydningar om vad som ligger bakom denna sexualskräck: Inte heller hennes mamma verkar vara road av kroppskontakt, och där finns också en minnesglimt av pappan tillsammans med dottern i kojen på en båt. Men någon riktig nyckel till Florences låsning får vi faktiskt inte.

Men kanske är det, trots den ofullbordade bröllopsnattens centrala roll i handlingen, inte där som kärnan i McEwans lilla roman finns. Bokens budskap är snarare, att två människor – till och med två älskande människor – genom att den ene tar ett steg som den andra inte är beredd på eller mogen för – av sina olika erfarenheter eller rent av slumpen kan tvingas att skiljas från varandra.