Dyble, Judy: Talking With Strangers
Judy Dyble var en gång i världen sångerska i den brittiska folkrockgruppen Fairport Convention. Hon är född 1949, och när hon förra året, alltså vid 60 års ålder, vad jag förstår lite oväntat gav ut soloplattan ”Talking With Strangers” (Fixit Records FXTRCD 113, 2009, distribution Universal), väckte det viss uppmärksamhet åtminstone i Storbritannien. Hon har nämligen under en ganska lång period inte spelat in nya skivor. En skandinavisk upplaga av skivan gavs 2010 ut av norska Termo Records.
Hennes ljusa röst är, när hon nu kommer tillbaka, väl bevarad. Musikaliskt är hon inte alldeles lätt att placera – i vart fall skulle jag inte vara beredd att karaktärisera den här nya skivan som folkrock. Snarare framträder hon som singer-songwriter – hon har skrivit flertalet av låtarna på CDn tillsammans med ett par av sina medmusiker – lite i Joni Mitchells anda; hon har för övrigt tidigare tolkat Mitchell.
Den nya CDn och flera av de enskilda låtarna på den har fått ett gott mottagande i Storbritannien, delvis också i USA, men jag måste erkänna att den här musiken inte griper tag i mig på samma sätt som den gamla brittiska folkrocken, så som den spelades av Fairport Convention och andra, gjorde. De här låtarna är oftast balladartade men vetter, genom urvalet av instrument, körpartier och annt, mer åt konstmusik än åt rock. Dock finns det jazzinfluenser i dem, till exempel i ”Jazzbirds” och i den som helhet kanske bästa låten ”Grey October Day”.
De musikaliskt allra bästa bitarna finns i den avslutande, 20 minuter långa sviten ”Harpsong” – fast där är det varken helheten eller Judy Dybles sång som gör det största intrycket utan några häftiga rent instrumentala partier med starkt jazzinfluerad rockmusik,
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^