Svensson, Barbro: Lill-Babs sjunger Lars Forssell

Som mina läsare vet, är jag en musikvän som också gillar att lyssna på populärmusik. Jag har samma fäbless för det höga så väl som det låga som utmärkte Lars Forssell, som jag har skrivit långt och uppskattande om – se ovan under Kulturspegeln.

Inte för att Barbro ”Lill-Babs” Svensson tillhör mina favoriter inom populärmusiken, men eftersom Lars Forssell 1982 skrev en scenshow åt henne – den gick på Bacchi Wapen och Södra Teatern – och jag gillar själva det fräcka greppet, borde jag kanske ha sett showen när det begav sig – också för att Berndt Egerbladh medverkade som pianist. Men det gjorde jag alltså inte. För mig kändes kombinationen Forssell-Lill-Babs fel.

När min bror Matti nyligen oväntat dog, hittade jag i hans skivsamling LPn ”Lill-Babs i en show av Lars Forssell” (CBS 85746). Skivan spelades in i samband med TV-inspelningen av scenshowen, som sändes i TV för första gången den 11 april 1982.

Jag har nu lyssnat på skivan – och fått mina fördomar bekräftade: Det dröjer till inledningen på sidan 2, ”Betrakta dig” (”Consider Yourself”), som framförs som en klassisk revyvisa, innan jag tycker att Lill-Babs lyckas, åtminstone någorlunda. Men redan när jag kommer till nästa låt, ”Och allt sånt nys” (”And All That Jazz”), tänker jag: Vad skulle inte Monica Zetterlund ha kunnat göra av den?

I pincip samma fråga ställde jag mig redan när jag hörde den avslutande låten på sidan 1, ”Sjung!” (”Mon fils chante”). För mig känns det helt enkelt inte trovärdigt att höra Lill-Babs i sångintroduktionen säga ”En sång kan inte arkebuseras”. Men jag fastnade för texten:

Sjung!

Svensk text: Lars Forssell, 1982
Fransk originaltext: Gérard Jouannest (”Mon fils chante”)
Musik: Maurice Fanon

Om dom som gör en farlig färd
för att de vill en bättre värld
inte skyr skarpa svärd, mitt barn,
sjung!

Om dom som kämpar för sitt liv
utan att frukta för sitt liv
och ger sitt liv för andras liv
sjung!

Om dom som ser som livets lag
att göra våldets natt till dag
Må deras sol gå upp en gång
sjung!

Om dom som faller för en skur
mördarekulor vid en mur
om dom som står därnäst i tur
sjung!

Mitt barn och dina barn
som du ska få en dag
och som ska leva en gång:
Frihet som aldrig dör
kräver en frihetskör
BARN – DET BEHÖVS – EN SÅNG!

För dom som maktens eld förtär
för dom som frihetslängtan bär
rätt genom maktens här. mitt barn,
sjung!

För folk som dom som världen styr
plågar med svart och grym tortyr
djupt i ett blodigt valv, mitt barn,
sjung!

För dom som aldrig mer ska se
den fria ljusa himlen le
över Pireus hamn, mitt barn,
sjung!

För dom som kämpar för sin rätt
för dom som aldrig gör reträtt
under Angolas sol, mitt barn,
sjung!

Mitt barn och dina barn
som du ska få en dag
och som ska leva en gång:
Frihet som aldrig dör
kräver en frihetskör
BARN – DET BEHÖVS – EN SÅNG!

La-la-la la-la-la…

Texten är hämtad ur Lars Forssell: ”Jag har dansat” (Atlantis, 2004). Där finns också noter.

I samma sångbok hittar jag också den mycket vackra texten till ”I körsbärens tid” (”Le temps des cerises”, en traditionell fransk visa): ”Vad himlen är vid / i körsbärens tid / när gräset är grönt / på ängar och lid / och allt är en kärlekssång.”

Då, och i flera andra fall då förlagan är en fransk visa, längtar jag vansinnigt efter Ulla Sjöblom.

Det slår mig förresten, att det bara är några få av sångerna från den här showen, som finns med i de båda forssellsångböckerna från Atlantis; jag har, utöver de citerade två, bara hittat ”Anna Stark” (”Je me voyais deja”) där.

Slutligen en fråga. En av sångernas kallas på skivan ”O, vad blev alla vänner av?”. Kan verkligen Lars Forssell ha åstadkommit en sådan språklig horrör?